Det fortsatte med att jag, återigen på måfå, slog upp en ny sida och tog in en ny mening: “And whenever I think of the museum in Terezín now, said Austerlitz, I see the framed ground plan of the star-shaped fortifications, color-washed in soft tones of gray-brown for Maria Theresia, her Imperial Highness in Vienna who had commissioned it, and fitting neatly into the folds of the surrounding terrain, the model of a world made by reason and regulated in all conceivable respects.”
Och jag gjorde det en tredje gång: “I tried to picture the pillar of cloud going before the people on their wanderings ‘to lead them the way,’ as the Bible puts it, and I immersed myself, forgetting all around me, in a full-page illustration showing the desert of Sinai looking just like the part of Wales where I grew up, with bare mountains crowding close together and a gray-hatched background, which I took sometimes for the sea and sometimes for the air above it.”
Att använda den här romanen på samma sätt som en bok om renässansarkitektur eller Bruegel-målningar, där man kan slå upp en sida på måfå och utan att behöva ta hänsyn till något sammanhang bara häpna, är kanske inte det angreppssätt författaren hade i åtanke. Men jag unnar mig att göra så då och då. Det är på ett sätt lite märkligt att det kan fungera om och om igen, för jag har läst vissa av dessa meningar många gånger tidigare, och tagit in dem och förstått dem och förstått vad de uttalar sig om och hur detta relaterar sig till det som den övriga texten framställer. Men ändå finns häpnaden där, varje gång, även om inget nytt, åtminstone inte på ett för mig uppenbart sätt, har presenterat sig. Det går kanske att jämföra med bilder och musik, som man betraktat eller lyssnat på så många gånger och så noggrant att ingen detalj rimligen kan ha missats, men som fortfarande väcker vällust (eller vilken reaktion det nu är man upplever att verken ger en).
Det var hur som helst så här det började, detta virrvarr där en bok eller en rad eller någon detalj eller bara en tanke påminde om något annat fint, som jag var tvungen att plocka fram och läsa.
*
Tanken på de långa och vindlande men nästan alltid välbalanserade och harmoniska meningarna i ”Austerlitz” påminde om en annan mening, en som Christopher Hitchens tar upp i både sina memoarer (”Hitch-22”) och den religionskritiska ”god is Not Great. How Religion Poisons Everything”. På sin fars begravning håller denne ärke-ateist, till och med anti-teist, ett tal där han citerar ur Nya testamentet:
"Finally, brethren, whatsoever things are true, whatsoever things are honest, whatsoever things are just, whatsoever things are pure, whatsoever things are lovely, whatsoever things are of good report; if there be any virtue, and if there be any praise, think on these things."
I “god is Not Great” förklarar han valet så här: “I chose this because of its haunting and elusive character, which will be with me at the last hour” (och lägger till: “and because it shone out from the wasteland of rant and complaint and nonsense and bullying which surrounds it”). I “Hitch-22” antyder han återigen att det finns en särskild känsla i meningen: “Try looking that up in a ‘modern’ version of the New Testament (Philippians 4:8) and see what a ration of bland doggerel you get. I shall never understand how the keepers and trustees of the King James Version threw away such a treasure.”
Denna känsla, som jag förutsätter finns även i det grekiska originalet, kan givetvis slarvas bort av en oförsiktig översättare (även om själva innehållet bibehålls). En enkel sökning på nätet efter modernare översättningar bekräftar detta. Här, till exempel, från vad som kallas “New Living Translation”: “And now, dear brothers and sisters, one final thing. Fix your thoughts on what is true, and honorable, and right, and pure, and lovely, and admirable. Think about things that are excellent and worthy of praise.” Eller här, från “God’s Word Translation”: “Finally, brothers and sisters, keep your thoughts on whatever is right or deserves praise: things that are true, honorable, fair, pure, acceptable, or commendable.” Alltså, om man missionerar med ett sådant platt språk tror jag att det blir svårt att bli riktigt trovärdig. Skulle det gudomliga manifestera sig i så lumpig språkdräkt?
Och här, för intressets skull, är den svenska översättningen från 1917: ”För övrigt, mina bröder, vad sant är, vad värdigt, vad rätt, vad rent är, vad som är älskligt och värt att akta, ja, allt vad dygd heter, och allt som förtjänar att prisas – tänken på allt sådant.”
Och från 2000: ”Och så, mina bröder: det som är sant, det som är upphöjt, rätt och rent, det som är värt att älska och akta, allt som kallas dygd och allt som förtjänar beröm, ta fasta på allt detta.”
Det fortsatte med att jag läste om delar av Karl Ove Knausgårds essä “Hjälpreda på Bibeln” (ur ”Själens Amerika”), om hur han arbetar som stilistiskt sakkunnig på en ny bibelöversättning. Här finns flera exempel på hur parametrar som ordval, ordföljd och utplacering av skiljetecken tydligt påverkar stämningen eller klangen i resultatet, vilket exemplen ovan också visar. Och att läsa om detta tvångsmässiga småpillande med språket ledde mig tillbaks till Anthony Burgess ”Re Joyce”, där han i ett av kapitlen om James Joyces ”Finnegans Wake” beskriver hur Joyces noggranna, konstanta justeringar och manipuleringar leder till en textparagrafs förvandling från förhållandevis traditionell till avsevärt mer ”Finnegans Wake”-aktig:
Version ett: “Tell me, tell me, how could she cam through all her fellows, the dare-devil? Linking one and knocking the next and polling in and petering out and clyding by in the eastway. Who was the first that ever burst? Someone it was, whoever you are. Tinker, tailor, soldier, sailor, Paul Pry or polishman. That’s the thing I always want to know.”
Version fyra: “Tell me, tell me, how cam she camlin through all her fellows, the neckar she was, the diveline? Casting her perils before our Swains from Fonte-in-Monte to Tidingtown and from Tidingtown tilhavet. Linking one and knocking the next, tapting a flank and tipting a jutty and palling in and pietaring out and clyding by on her eastway. Waiwhou was the first thurever burst? Someone he was, whuebra they were, in a tactic attack or in single combat. Tinker, tilar, souldrer, salor, Pieman Peace or Polistaman. That’s the thing I’m elwys on edge to esk.”
Steget därifrån till en anekdot ur ett förord till “Ulysses” av Declan Kiberd var inte långt. Det beskrivs hur en av Joyces vänner frågade honom hur det gick med bokskrivandet, ”only to be told that his friend had spent a whole day on two sentences – not on the required words but simply on their order, with which he rendered Bloom’s mingled feelings of awe and lechery as he contemplated female underclothing in the milliner’s window: ‘Perfume of embraces all him assailed. With hungered flesh obscurely he mutely craved to adore.’” Ordvalet och den ovana ordföljden skapar här närmast musikaliska kvaliteter som en enklare språklösning trots exakt samma semantiska innehåll inte nödvändigtvis skulle erbjuda.
Det fortsatte med att jag såg en kort film om några av fotografierna som placerats ut i ”Austerlitz”, där kopplingen till text och handling inte alltid är helt tydlig. Bland de första bilderna finns en som föreställer Ludwig Wittgensteins ögon. Och om man tycker om och till och med aktivt och med glädje söker upp ändlöst och tjurigt språkpedanteri är det naturligt att intressera sig för just Wittgenstein.
Kring julen läste jag Sten Anderssons ”Filosofen som inte ville tala. Ett personligt porträtt av Ludwig Wittgenstein”, som är ganska bra, men bitvis lite tjatig. Ett av de mer överraskande inslagen är att Andersson ger sig på en egen översättning, från tyska till svenska, av delar av Wittgensteins ”Tractatus Logico-Philosophicus”. Andersson har nämligen invändningar mot att den som annars stått för de svenska Wittgenstein-översättningarna, Anders Wedberg, var ”en renodlad logiker”: ”Översättningarna blev naturligtvis därefter. Wedbergs strikta logiska inriktning kan inte fånga upp de skönlitterära aspekterna och nyanserna, utan språket blir torrt och hårt som späntstickor – och så skrev inte Wittgenstein.”
Jag har jämfört Anderssons och Wedbergs översättningar, sats för sats (sammanlagt 53 stycken), och jag uppfattar faktiskt inte att det är några enorma skillnader. I några enstaka satser har en wedbergsk omständlighet bytts ut mot en lite mer lättuggad formulering. Men att Anderssons översättning skulle förvandla något påstått torrt och hårt till porlande, blomstrande prosa kan jag inte se. Att byta ut ”icke” mot ”inte” och ”föremål” mot ”objekt” (etc.) är inte tillräckligt för att uppnå det. Dessutom tycker jag att Wedbergs översättning (först tryckt 1962) inte sällan är mer njutbar än Anderssons. Akademisk styltighet har faktiskt sin plats i den stilistiska arsenalen.
Detta är inte rätt forum för en heltäckande genomgång, och jag är av flera skäl inte heller rätt person att genomföra en sådan, men jag skulle ändå vilja peka på några få satser som i någon utsträckning har skänkt mig njutning. Wedberg översätter den inledande satsen, 1, som ”Världen är allt som är fallet”, och Andersson översätter likadant. Sats 1.2 har hos Wedberg en förträfflig klang: ”Världen sönderfaller i fakta.” (Här kan man med fördel dröja några sekunder extra.) Andersson använder istället ”Världen utkristalliseras i fakta”, som jag uppfattar som plattare.
Den allra sista satsen, den (möjligen) berömda sats 7, blir hos Wedberg ”Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga”, medan Andersson väljer ”Om det man inte kan tala måste man tiga.” Det gammelbibliska och högtidliga blir ett nästan oladdat vardagsspråk (och jag frågar mig om det inte skulle behövas ytterligare ett ”om” i Anderssons version?). Wedbergs översättning kan ses som motsvarigheten till King James-versionen av Nya testamentet, medan Anderssons dito är en av de nyare som exemplifierats ovan.
Och för fullständighetens skull kommer här de nämnda satserna i originalform samt i engelsk översättning:
1 Die Welt ist alles, was der Fall ist.
1 The world is everything that is the case. (Ogden-översättningen, 1922)
1 The world is all that is the case. (Pears/McGuinness-översättningen, 1961)
1.2 Die Welt zerfällt in Tatsachen.
1.2 The world divides into facts. (Ogden och Pears/McGuinness)
7 Wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen.
7 Whereof one cannot speak, thereof one must be silent. (Ogden)
7 What we cannot speak about we must pass over in silence. (Pears/McGuinness)
Detta handlar, precis som i fallet med bibelcitaten, om själva den ”litterära klangen”, inte nödvändigtvis om den pedagogiska tydligheten i slutresultatet. Det är mycket möjligt att Paulus budskap, liksom Wittgensteins tankegångar, förmedlas effektivare med de litterärt sett lite tråkigare översättningarna. Men i det här fallet var det inte för att lära mig något, eller förstå något, som jag läste. Jag ville bara glädjas av bra text.
*
”Austerlitz” skrevs ursprungligen på tyska, och har översatts till engelska av Anthea Bell. Min tyska är inte bra nog för att det skall vara meningsfullt för mig att läsa romanen på originalspråk, och den svenska översättningen äger jag inte. Just nu gör det ingenting, för just nu känns det som att det ändå inte finns något som kan mäta sig med detta. Jag sluter cirkeln och återgår till ”Austerlitz”, till de slumpmässiga öppnandena, till det konstanta häpnandet.
”This remarkably thin man – the first thing you noticed about him was that although he could not have been much over forty his forehead was wrinkled in fan-like folds above the root of his nose – went through the necessary formalities without another word, very slowly, almost as if he were moving in a denser atmosphere than ours, asked to see our visas, looked at our passports and his register, made an entry of some length on the squared paper of a school exercise book in laborious handwriting, gave us a questionnaire to fill in, looked in a drawer for our key, and finally, ringing a bell, summoned as it seemed from nowhere a porter with a bent back, who was wearing a mouse-gray nylon coat that came down to his knees and, like the clerk at the reception desk, appeared to be afflicted by a chronic lethargy which incapacitated his limbs.”
En till: “In the twilight slowly falling over London we walked along the paths of the cemetery, past monuments erected by the Victorians to commemorate their dead, past mausoleums, marble crosses, stelae and obelisks, bulbous urns and statues of angels, many of them wingless or otherwise mutilated, turned to stone, so it seemed to me, at the very moment when they were about to take off from the earth.”
Och den sista: “I already felt in my head the dreadful torpor that heralds disintegration of the personality, I sensed that in truth I had neither memory nor the power of thought, nor even any existence, that all my life had been a constant process of obliteration, a turning away from myself and the world.”
*
Det som låg bakom virrvarret, det som var drivkraften, var en enkel men ihärdig vilja att få läsa ”något fint” (jag tänker mig här en mycket inkluderande och elastisk definition av "fint"). Just den här gången såg resan ut på det här sättet (”Austerlitz”-citaten har dock rekonstruerats med nya slumpmässiga landningar; jag minns inte exakt vilka meningar som slumpades fram ursprungligen).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar