Jag kan fortfarande inte läsa kapitlet [i "Sista brevet till Sverige"] om den ensamme, gamle Karl Oskar och den nötta kartan över Ljuder socken utan att få en klump i bröstet. Hans darrande gammelmansfinger följer den välkända vägen han gick varje lördagskväll till sin älskade Kristina. För sitt inre ser han alla platser han passerar och till sist Kristinas blårutiga schalett i skymningsljuset. ... Så följer Karl Oskar dag efter dag i minnet den upptrampade stigen. Det är en skildring av ensamhet så hjärtskärande som ingen annan.
Det är ett väldigt fint kapitel, och en mer fulländad avrundning på romanserien är otänkbar. Det går inte att läsa det utan att samtidigt föreställa sig hur den brutna kroppen fylls upp av en intensiv, bitterljuv nostalgi och en lika intensiv sorg och ensamhet. Det går naturligtvis inte att läsa det utan att röras djupt, djupt i själen.
Och efter att ha ägnat många år åt att tvångsmässigt koppla ihop allt som sker i livet och världen med musik går det inte heller att läsa det utan att undra: när han satt där och mindes, när han satt där och såg tillbaks på sina första år i livet, när han satt där och slet ut kartan över Ljuder socken - hur lät det inuti honom?
Det är omöjligt att Karl Oskar Nilsson var bekant med "Hand it Over", Dinosaur Jr:s sjunde album. Att föreslå att han kände till "Alone" (Spotify, YouTube) är att missbruka den konstnärliga friheten på ett sätt som gränsar till hädelse. Men hur det än lät inuti honom tror jag faktiskt att det var ganska likt just "Alone", albumets mest episka låt, nästan dubbelt så lång som den näst längsta, som skjuter upp över allt annat som en kyrkospira i en småländsk by. Även i jämförelse med bandets övriga jätteskapelser är det ett verk som inte skäms för sig - en gigant bland giganter.
"Alone" är inte lika rörande som "Utvandrarna"-epilogen, men det är inte poängen. Jag väljer att se den ylande rösten som mässar "Alone... alone... alone... alone..." i refrängen som en manifestation av den dissonanta bitterljuvheten i Ljuder-nostalgin. Jag väljer att se de fräsande, glimrande melodilabyrinterna från gitarren som avbildningar av känslofloderna som störtar fram vid Karl Oskars återblickar. Det spretar och det skenar, och jag tror att det lät ungefär så här inuti honom.
