Reel Around the Fountain

Jag har alltid tänkt att ”Reel Around the Fountain” är en märklig inledning på Smiths debutalbum. Den är lite platt, både i sin dynamik och i sina melodier, och den är ganska seg, sex minuter lång, och har egentligen ingen superframträdande refräng. Jag menar inte att dessa egenskaper i sig är dåliga (uppskattningsvis 80% av alla låtar jag tycker är bra kan beskrivas ungefär så), men kom ihåg att de tre singlar som föregick albumet var ”Hand in Glove”, ”This Charming Man” och ”What Difference Does it Make?”; det är uppenbart att ”Reel Around the Fountain” saknar den omedelbara snärtighet som präglar dessa. Jag kan trots allt förstå om en förstagångslyssnare kände en viss besvikelse när albumet öppnades av en låt som var dubbelt så lång och hälften så snabb som de hits hen hade hört.

Däremot kan jag inte förstå att det fanns planer på att låta just ”Reel Around the Fountain” bli bandets andra singel. Det är sant att det finns åtminstone tre ”alternativa” studioinspelade versioner, som alla har lite mer ”bett”, men inte ens dessa känns som lämpliga uppföljare till ”Hand in Glove”. (Samtidigt kan vi nog komma överens om att ”Hand in Glove” inte är lätt att överträffa, och det finns väl egentligen bara ett sätt att följa upp den med hedern i behåll, och det är att göra det med ”This Charming Man”.)

Nu är ju inte historien om The Smiths den om ett band vars utgivningshistorik präglas av beslutsfattarnas kompetens och goda omdöme. ”How Soon is Now?” släpptes till exempel först som b-sida (till ”William, It Was Really Nothing”), för att året därpå släppas som egen a-sida. Morrissey skriver i sin självbiografi att han inte tyckte att ”There is a Light That Never Goes Out” skulle vara med på “The Queen is Dead”. Och här har vi Morrissey igen: ”I vomit profusely when I discover that [‘The Smiths’] has been pressed in Japan with Sandy Shaw’s version of Hand in glove included.” (Han lägger till: “I am so disgusted by this that I beg people to kill me. Many rush forward.”) Det kanske ändå hade funnits en helt bisarr men bandspecifik logik om ”Reel Around the Fountain” hade följt ”Hand in Glove”.

Oavsett dessa utgivningstekniska invändningar och oavsett mina allra första intryck tycker jag numera att det är en bra låt. Det är inte en omedelbar hit, jag faller inte omkull av lyssningsglädje och jag lyssnar inte på den om och om igen. Jag tycker nog inte att den hör till bandets tio bästa, men den puttrar på och är behaglig – gitarrtonerna skimrar och singlar runt i luften, melodierna lägger sig lugnt tillrätta i öronen, som en katt i en solbelyst fönsterkarm, och så vidare. Någon gång har jag ändå längtat efter den.

Men trots att låten med tiden har växt kommer min upplevelse ändå inte i närheten av den som Simon Goddard beskriver när han skriver om låten i ”Songs That Saved Your Life”. Man ser framför sig hur han gång på gång sätter igång albumet och bara smäller av när det som strömmar ur högtalarna intar hans kropp och skakar den i grunden:

”. . . bore all the hallmarks of an embryonic masterpiece. Together, Marr’s sweetly appealing melody and Morrissey’s literary assemblage coalesce to make it a ballad of acute beauty. Far from being a sordid anecdote of juvenile abuse, at the heart of the song is an extremely moving divulgence of physical desire spiked with tremendous humour. Morrissey’s lover has been left on the shelf and presumed dead by his peers, its lyrics being the prosaic equivalent of a consoling hug accompanied by a string of coy quips. While it thumps with erotic intent (‘shove me on the patio’) the main thrust is still, on a basic emotional level, one of unexpurgated love. Morrissey’s final cri de coeur – ‘I do’ – trembles with desperate yearning. The first truly magnificent Smiths weepie, ‘Reel Around The Fountain’ has that unnerving, unique quality to make the listener laugh and cry simultaneously. ‘The greatest love song since the Buzzcocks’ then? Absolutely. A monumentally powerful work and among the Smiths’ very best.”