I was named director of the library, and I returned to that building of which I had so many memories, on the Calle México in Monserrat, in the South of the city. I had never dreamed of the possibility of being director of the library. I had memories of another kind. I would go there with my father, at night. My father, a professor of psychology, would ask for some book by Bergson or William James, who were his favorite writers, or perhaps by Gustav Spiller. I, too timid to ask for a book, would look through some volume of the Encyclopedia Britannica or the German encyclopedias of Brockhaus or of Meyer. I would take a volume at random from the shelf and read. I remember one night when I was particularly rewarded, for I read three articles: on the Druids, the Druses, and Dryden - a gift of the letters dr. Other nights I was less fortunate.Jorge Luis Borges har återberättat händelsen vid ett par tillfällen (just den här versionen har tagits från "Seven Nights"), och den har påmint mig om en skivsorteringsincident för några år sedan. På grund av det latinska alfabetets ordning hade jag plötsligt Wu-Tang Clan, (Iannis) Xenakis, och Yes i följd efter varandra. Dessa är egentligen inte optimala representanter för min absoluta favoritmusik, och jag brukar inte se mig som en "allätare", men det fanns något bisarrt och lustigt, men samtidigt ändå lite sunt i att se den här ihopklumpningen. Det hade varit en förfärlig låtordning på ett blandband, men har man någon typ av musikalisk nyfikenhet bör man någon gång i livet ha utsatt sig för "Tearz", "Metastaseis", och "And You and I" (som i många avseenden är outhärdlig, men med lite god vilja kan man hitta frön av postrock här).
(Ett par år senare visar det sig att Xiu Xiu har puttat ut Yes från tredjeplatsen. Jag tror att det överlag är positivt, och jag backar upp det med en länk till "I Luv the Valley OH!".)
En annan, avsevärt mindre kontroversiell, incident under samma sorteringsseans var fyndet av Stars of the Lid, Stereolab, och (Karlheinz) Stockhausen i elegant följd. Detta är ju naturligtvis helt obligatoriska inslag i skivsamlingen hos någon som är positivt inställd till postrock och genrerna i dess omgivning, och det hör till den musikaliska allmänbildningen att ha drabbats av total extas till exempelvis "Requiem for Dying Mothers" och "Super-Electric", och även om man kan diskutera huruvida "Kontakte" leder till extas i den traditionella betydelsen (jag tror inte det) så kan man åtminstone prova och se vad som händer.
