Det fanns ingen misstänkt, men precis utanför fönstret finns ett gungset. Jag minns att jag tänkte, eller möjligen att någon annan föreslog, att ett gungande barn kanske hade skrapat foten i marken och vispat upp en sten i riktning mot fönstret. Gungorna var placerade så att detta åtminstone var möjligt. Detta vet jag, för jag tyckte om att gunga. En gång satt jag och gungade där med Sara och försökte väcka intresse och beundran genom att recitera texten till A-ha-låten "The Living Daylights". Än i dag minns jag raderna "I swear my nerves are showing" och "living's in the way we die". Jag kan inte tänka mig att jag egentligen förstod mer än enstaka ord, men det lät i alla fall fräckt. Jag hade hittat texten hemma hos min farmor och farfar, i en Hemmets Journal, som ibland innehöll några sidor som vände sig till ungdomar. En gång publicerade man alltså denna text, sannnolikt i samband med att James Bond-filmen "Iskallt uppdrag" nådde Sverige. Jag hade föredragit "Take on Me", som utöver att jag gillade den också hade den fördelen att jag faktiskt hade hört den. Kanske hade reciterandet av "The Living Daylights" väckt mer, eller ens en tillstymmelse till, intresse och beundran om jag hade haft en förlaga till hjälp att guida frasering och uttal. Nu blev det inte så. Det slår mig att jag ända sedan dess har använt ungefär samma teknik (att distanslöst pladdra om något jag inte begriper eller behärskar) för att väcka intresse och beundran hos folk, och med huvudsakligen samma sparsamma framgång.
Men hursomhelst.
Det fanns alltså ingen misstänkt. Fröknarna hade sparat stenen, för, berättades det, när polisen kommer kan de mäta vilka av barnen som har händer i vilka stenen passar. Det sades inte rakt ut, men för mig var det klart: om polisen kommer och ser att stenen kan hållas av ett av barnen, då behövs inga mer bevis, då är det kört för vederbörande. Det exakta händelseförloppet därefter var jag nog inte införstådd med, men jag hade ju sett i tecknade serier vad som hände med tjuvar som polisen tog fast: fängelse. Verkade ju inte så kul.
Jag hade redan, på samma avdelning, hamnat i en mild form av trångmål när jag i samband med en måltid viskade till Mikael att han skulle säga "fan", följt av en konstpaus, och därefter "tomen", så att det som först lät som en svordom (totalt förbjudet språk på avdelning 1) faktiskt bara var första delen av namnet på en seriefigur. Den initiala chocken som sedan korrigerades av det förlösande tillägget var tänkt att skapa stor komik, men ledde framförallt till sura miner, och det kom fram att jag låg bakom sprattet. En av fröknarna (osäker på vem det var - Irene? Laila?) tog mig åt sidan och förklarade att det var mycket fegt av mig att be någon annan göra så istället för att göra det själv. Jag ifrågasatte inte bedömningen och frågade inte heller om det hade varit bättre om jag själv hade gjort det, eller om det också hade lett till en tillsägelse. Detta berodde inte på något annat än att jag var paralyserad av oro och skam. Jag blev ju tillsagd! Jag som strävade efter att vara snäll och lydig och var rädd för att göra sådant man inte fick.
Rädd var jag också för att bli anklagad för att ha krossat rutan när jag var helt oskyldig. Och rädslan var inte obefogad. Stenen låg i rummet med mat- och pysselbordet, i hörnet där telefonen stod. En dag, när jag var säker på att ingen såg, tog jag upp den och lät den vila i handen. Skräckslagen insåg jag det: den passade perfekt. Det var kört. När polisen kom och ställde upp barnen på led och strängt tvingade oss att greppa stenen skulle de bli förbluffade - på serietidningsvis, så att hatten flög upp i luften, med uppspärrade ögon och öppen mun - över hur perfekt den faktiskt passade i min hand. Utredningen kunde läggas ner och jag kunde placeras i en fängelsehåla, iklädd randig dräkt, troligen kedjad till en stenvägg, sannolikt föremål för olika former av tortyr. Mina invändningar om att det faktiskt inte var jag som kastade stenen skulle bemötas med "men du såg ju själv hur perfekt den passade", och jag skulle tvingas hålla med om det.
Men allt rann ut i sanden. Det kom inga poliser. Jag påpekade heller aldrig att jag hade provat och funnit att min hand och stenen var a perfect match. En ny glasruta sattes in. Lågstadie- och fritidslivet gick vidare. Sara frågade aldrig om jag kunde recitera någon annan låt som ingen av oss var bekant med.
Hade jag varit Mark Kozelek hade detta kanske införlivats i någon av de låtar han har skrivit de senaste åren. Jag har inte haft möjlighet att följa alla hans projekt och alla hans skivsläpp, har mest bara doppat tårna i några av dem, men jag pladdrar ju gärna om sådant jag inte riktigt behärskar, och mitt intryck är att hans texter ganska ofta är mer eller mindre oredigerade transkriptioner av det han tänker på när han går eller ligger eller sitter och "vardagstänker". Han ser en sak på nyheterna, börjar tänka på det, och någon detalj får honom att tänka på en annan sak, som i sin tur leder till en tredje, och så skenar det. Och detta skriver han alltså ner och sjunger. Ibland blir det engagerande och rörande, ibland lite obegripligt men charmigt, ibland ganska dåligt.
Vissa av de senaste inspelningarna lämnar en del att önska om man ser till de rent musikaliska parametrarna. Så upplever i alla fall jag att det är med albumet "Perils from the Sea", Kozeleks samarbete med Jimmy Lavalle. Flera av låtarna puttrar på utan att riktigt lyfta. Produktionen är rätt oförarglig och skulle behöva lite mer tuggmotstånd, för jag tror att vissa av låtarna har potential att vara bättre. Det framgick inte minst när Kozelek spelade som Sun Kil Moon i Malmö 2014, och inledde med "By the Time that I Awoke", som i den versionen - som osannolikt nog finns på YouTube - bjöd på en melodisk konturskärpa, och en emotionell och arrangemangsteknisk dynamik, som nästan helt saknas på albumversionen. Och den här inspelningen av "You Missed My Heart" överträffar studiovarianten med god marginal, delvis beroende på katedralens generösa reverb.
Bäst av den bråkdel som jag har lyssnat mer än bara ytligt på är "Richard Ramirez Died Today of Natural Causes". Det är inte så mycket en låt som ett flöde av händelser och minnen som förgrenar sig konstant. Ingen refräng, men en antydd melodi eller i alla fall ett återkommande sätt att betona. Inledningsvis bara Mark Kozelek och en perfekt gitarrfigur, mot slutet trummor och mer ljud. Det är en av hans märkligaste inspelningar, men absolut en av hans bästa.
*
Sådär - det tog lite mer än tre år, men nu har vi nämnt artisten som ligger bakom låten vi tog bloggens namn från.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar