Staden har under de senaste dagarna utsatts för omfattande förstörelse. Flygplan har nästan oavbrutet släppt bomber och det finns inte något kvarter som inte har drabbats av explosionerna och bränderna. Byggnader har kollapsat, vägarna är söndersprängda. Bron över floden har träffats på flera ställen och rasat ner i vattnet. Alla stadens kännetecken har i varierande omfattning störtat samman.
Efter över ett dygns relativ tystnad har några vågat gå upp från skyddsrummen. Anfallen verkar ha upphört, men det pyr fortfarande på några platser. Den förödelse som möter oss är ofattbar. Varje vägg, varje gata bär spår av angreppet. Det som var en stad är inte längre en stad. Det vi rör oss bland är en viss mängd cement, betong, glas och stål, utspridd över en avgränsad geografisk yta. Det är samma material som utgjorde staden, och det befinner sig på samma område, men det är inte arrangerat i enlighet med någon plan. Det finns inte längre någon struktur. Det finns inte längre någon stad.
Det kanske är ett led i chockhanteringen, det kanske är en förståelig försvarsmekanism, det kanske är den mest uppenbara snedprioriteringen som någonsin gjorts, men det enda jag kan tänka på vid rundvandringen är de första minuterna av A Silver Mt Zions ”He Has Left Us Alone, But Sometimes Shafts of Light Grace the Corner of Our Rooms..." och hur de är en nästan perfekt avspegling av denna miljö. Klangerna är ödeläggelse, melodierna är ruiner. Stämningen i musiken och stämningen i staden är identiska: känslan av att ett definitivt slutskede har inletts.
Men ändå: någonstans finns ett litet hopp. Senare på albumet återfinns "13 Angels Standing Guard Round the Side of Your Bed", ett av modern musikhistorias mirakel. De mycket märkliga läten (det är frestande att tro att det faktiskt är riktig änglasång) som inleder och senare blandas upp av ljuset från stråkinstrumenten är trots allt en form av glädjebud. De är shafts of light, gracing the corner of our ruins. Kanske kan det vända. Kanske kan staden resa sig.
