Tråkiga landskap och riktlinjer för gruvdrift

"Tråkiga landskap" är en förträfflig titel på och ett lika förträffligt ämnesval för en fotografiutställning. Även om den typen av landskap jag omedelbart associerar till endast utgör en mindre del av fotografiernas motiv, finns det tillräckligt med bra tråkighet att njuta av på Skånes konstförenings utställning.

Högst njutningsvärde har de bilder av områden som befinner sig i ett stadium någonstans mellan rivning och färdigbyggt, där någon typ av behjärtansvärda byggambitioner skymtar fram men ännu inte nått sin fulländning. Att landskapet ser ut så här har inte varit någons intention - det har fångats ofärdigt mitt i en pågående utveckling eller övergivits av något skäl. Men att en särskild konstellation av landskaps- och arkitekturdetaljer i ett visst skede inte återspeglar någons intentioner innebär självklart inte att det inte kan användas för konstnärliga ändamål. Det kan tvärtom vara mycket meningsfullt och tillfredsställande att betrakta det hela ur just ett estetiskt perspektiv.

En liknande typ av estetiserande av det riktigt tråkiga finns i Martin Högströms "Kommande industrilandskap" (OEI editör, 2007). I den fyrdelade bokens andra del, "Nära dagen", radas den ena fantastiska tråkigheten efter den andra upp när (vad som framstår som) riktlinjer för gruvdrift och annan industriproduktion används som poetiskt råmaterial. Här finns en språklig exakthet och en nykter saklighet i beskrivningarna, och ord och företeelser från en värld som normalt befinner sig långt från poesin har valts ut och sammanställts så att de blir paradoxalt sensuella. Det hela är mycket behagligt.

Hur ljuvligt klingar inte "en smäckrare konstruktion med bättre kraftfördelning ska erhållas om spellinan bryts innan den leds till linsskivorna"? Vem kan läsa "i takt med gruvors vertikala och horisontella utsträckning kommer vattentillopp och uppfordringshöjd att öka varför länshållningens svårigheter ska påverkas" utan att det kittlar i magen? Och vem kan motstå att om och om igen suga på en mening som "gruvstuga med kraftcentral, borrsmedja, reparationsverkstad, förråd och omklädningsrum kommer att finnas nära"?

För att inte tala om det här fyrverkeriet:

"typiska europeiska masugnars massiva strukturer : järnställningar, förstärkande element och omslutande trappors robusta siluetter : vertikala hissar ska ersättas av karaktäristiskt sluttande hissar med tillhörande motorhus : råvara ska forslas på typiskt diagonala transportband"

En gång ville jag läsa något fint

Det började med att jag öppnade den engelska översättningen av WG Sebalds ”Austerlitz” på måfå och läste den första meningen min blick föll på: ”Or you might see rain falling in the distance, drawn inland from the sea like heavy curtains drawn in a theater, and on autumn evenings mist would roll on to the beach, accumulating by the mountainsides and forcing its way up the valley.”

Det fortsatte med att jag, återigen på måfå, slog upp en ny sida och tog in en ny mening: “And whenever I think of the museum in Terezín now, said Austerlitz, I see the framed ground plan of the star-shaped fortifications, color-washed in soft tones of gray-brown for Maria Theresia, her Imperial Highness in Vienna who had commissioned it, and fitting neatly into the folds of the surrounding terrain, the model of a world made by reason and regulated in all conceivable respects.”

Och jag gjorde det en tredje gång: “I tried to picture the pillar of cloud going before the people on their wanderings ‘to lead them the way,’ as the Bible puts it, and I immersed myself, forgetting all around me, in a full-page illustration showing the desert of Sinai looking just like the part of Wales where I grew up, with bare mountains crowding close together and a gray-hatched background, which I took sometimes for the sea and sometimes for the air above it.”

Att använda den här romanen på samma sätt som en bok om renässansarkitektur eller Bruegel-målningar, där man kan slå upp en sida på måfå och utan att behöva ta hänsyn till något sammanhang bara häpna, är kanske inte det angreppssätt författaren hade i åtanke. Men jag unnar mig att göra så då och då. Det är på ett sätt lite märkligt att det kan fungera om och om igen, för jag har läst vissa av dessa meningar många gånger tidigare, och tagit in dem och förstått dem och förstått vad de uttalar sig om och hur detta relaterar sig till det som den övriga texten framställer. Men ändå finns häpnaden där, varje gång, även om inget nytt, åtminstone inte på ett för mig uppenbart sätt, har presenterat sig. Det går kanske att jämföra med bilder och musik, som man betraktat eller lyssnat på så många gånger och så noggrant att ingen detalj rimligen kan ha missats, men som fortfarande väcker vällust (eller vilken reaktion det nu är man upplever att verken ger en).

Det var hur som helst så här det började, detta virrvarr där en bok eller en rad eller någon detalj eller bara en tanke påminde om något annat fint, som jag var tvungen att plocka fram och läsa.

*

Tanken på de långa och vindlande men nästan alltid välbalanserade och harmoniska meningarna i ”Austerlitz” påminde om en annan mening, en som Christopher Hitchens tar upp i både sina memoarer (”Hitch-22”) och den religionskritiska ”god is Not Great. How Religion Poisons Everything”. På sin fars begravning håller denne ärke-ateist, till och med anti-teist, ett tal där han citerar ur Nya testamentet:

"Finally, brethren, whatsoever things are true, whatsoever things are honest, whatsoever things are just, whatsoever things are pure, whatsoever things are lovely, whatsoever things are of good report; if there be any virtue, and if there be any praise, think on these things."

I “god is Not Great” förklarar han valet så här: “I chose this because of its haunting and elusive character, which will be with me at the last hour” (och lägger till: “and because it shone out from the wasteland of rant and complaint and nonsense and bullying which surrounds it”). I “Hitch-22” antyder han återigen att det finns en särskild känsla i meningen: “Try looking that up in a ‘modern’ version of the New Testament (Philippians 4:8) and see what a ration of bland doggerel you get. I shall never understand how the keepers and trustees of the King James Version threw away such a treasure.”

Denna känsla, som jag förutsätter finns även i det grekiska originalet, kan givetvis slarvas bort av en oförsiktig översättare (även om själva innehållet bibehålls). En enkel sökning på nätet efter modernare översättningar bekräftar detta. Här, till exempel, från vad som kallas “New Living Translation”: “And now, dear brothers and sisters, one final thing. Fix your thoughts on what is true, and honorable, and right, and pure, and lovely, and admirable. Think about things that are excellent and worthy of praise.” Eller här, från “God’s Word Translation”: “Finally, brothers and sisters, keep your thoughts on whatever is right or deserves praise: things that are true, honorable, fair, pure, acceptable, or commendable.” Alltså, om man missionerar med ett sådant platt språk tror jag att det blir svårt att bli riktigt trovärdig. Skulle det gudomliga manifestera sig i så lumpig språkdräkt?

Och här, för intressets skull, är den svenska översättningen från 1917: ”För övrigt, mina bröder, vad sant är, vad värdigt, vad rätt, vad rent är, vad som är älskligt och värt att akta, ja, allt vad dygd heter, och allt som förtjänar att prisas – tänken på allt sådant.”

Och från 2000: ”Och så, mina bröder: det som är sant, det som är upphöjt, rätt och rent, det som är värt att älska och akta, allt som kallas dygd och allt som förtjänar beröm, ta fasta på allt detta.”

Det fortsatte med att jag läste om delar av Karl Ove Knausgårds essä “Hjälpreda på Bibeln” (ur ”Själens Amerika”), om hur han arbetar som stilistiskt sakkunnig på en ny bibelöversättning. Här finns flera exempel på hur parametrar som ordval, ordföljd och utplacering av skiljetecken tydligt påverkar stämningen eller klangen i resultatet, vilket exemplen ovan också visar. Och att läsa om detta tvångsmässiga småpillande med språket ledde mig tillbaks till Anthony Burgess ”Re Joyce”, där han i ett av kapitlen om James Joyces ”Finnegans Wake” beskriver hur Joyces noggranna, konstanta justeringar och manipuleringar leder till en textparagrafs förvandling från förhållandevis traditionell till avsevärt mer ”Finnegans Wake”-aktig:

Version ett: “Tell me, tell me, how could she cam through all her fellows, the dare-devil? Linking one and knocking the next and polling in and petering out and clyding by in the eastway. Who was the first that ever burst? Someone it was, whoever you are. Tinker, tailor, soldier, sailor, Paul Pry or polishman. That’s the thing I always want to know.”

Version fyra: “Tell me, tell me, how cam she camlin through all her fellows, the neckar she was, the diveline? Casting her perils before our Swains from Fonte-in-Monte to Tidingtown and from Tidingtown tilhavet. Linking one and knocking the next, tapting a flank and tipting a jutty and palling in and pietaring out and clyding by on her eastway. Waiwhou was the first thurever burst? Someone he was, whuebra they were, in a tactic attack or in single combat. Tinker, tilar, souldrer, salor, Pieman Peace or Polistaman. That’s the thing I’m elwys on edge to esk.”

Steget därifrån till en anekdot ur ett förord till “Ulysses” av Declan Kiberd var inte långt. Det beskrivs hur en av Joyces vänner frågade honom hur det gick med bokskrivandet, ”only to be told that his friend had spent a whole day on two sentences – not on the required words but simply on their order, with which he rendered Bloom’s mingled feelings of awe and lechery as he contemplated female underclothing in the milliner’s window: ‘Perfume of embraces all him assailed. With hungered flesh obscurely he mutely craved to adore.’” Ordvalet och den ovana ordföljden skapar här närmast musikaliska kvaliteter som en enklare språklösning trots exakt samma semantiska innehåll inte nödvändigtvis skulle erbjuda.

Det fortsatte med att jag såg en kort film om några av fotografierna som placerats ut i ”Austerlitz”, där kopplingen till text och handling inte alltid är helt tydlig. Bland de första bilderna finns en som föreställer Ludwig Wittgensteins ögon. Och om man tycker om och till och med aktivt och med glädje söker upp ändlöst och tjurigt språkpedanteri är det naturligt att intressera sig för just Wittgenstein.

Kring julen läste jag Sten Anderssons ”Filosofen som inte ville tala. Ett personligt porträtt av Ludwig Wittgenstein”, som är ganska bra, men bitvis lite tjatig. Ett av de mer överraskande inslagen är att Andersson ger sig på en egen översättning, från tyska till svenska, av delar av Wittgensteins ”Tractatus Logico-Philosophicus”. Andersson har nämligen invändningar mot att den som annars stått för de svenska Wittgenstein-översättningarna, Anders Wedberg, var ”en renodlad logiker”: ”Översättningarna blev naturligtvis därefter. Wedbergs strikta logiska inriktning kan inte fånga upp de skönlitterära aspekterna och nyanserna, utan språket blir torrt och hårt som späntstickor – och så skrev inte Wittgenstein.”

Jag har jämfört Anderssons och Wedbergs översättningar, sats för sats (sammanlagt 53 stycken), och jag uppfattar faktiskt inte att det är några enorma skillnader. I några enstaka satser har en wedbergsk omständlighet bytts ut mot en lite mer lättuggad formulering. Men att Anderssons översättning skulle förvandla något påstått torrt och hårt till porlande, blomstrande prosa kan jag inte se. Att byta ut ”icke” mot ”inte” och ”föremål” mot ”objekt” (etc.) är inte tillräckligt för att uppnå det. Dessutom tycker jag att Wedbergs översättning (först tryckt 1962) inte sällan är mer njutbar än Anderssons. Akademisk styltighet har faktiskt sin plats i den stilistiska arsenalen.

Detta är inte rätt forum för en heltäckande genomgång, och jag är av flera skäl inte heller rätt person att genomföra en sådan, men jag skulle ändå vilja peka på några få satser som i någon utsträckning har skänkt mig njutning. Wedberg översätter den inledande satsen, 1, som ”Världen är allt som är fallet”, och Andersson översätter likadant. Sats 1.2 har hos Wedberg en förträfflig klang: ”Världen sönderfaller i fakta.” (Här kan man med fördel dröja några sekunder extra.) Andersson använder istället ”Världen utkristalliseras i fakta”, som jag uppfattar som plattare.

Den allra sista satsen, den (möjligen) berömda sats 7, blir hos Wedberg ”Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga”, medan Andersson väljer ”Om det man inte kan tala måste man tiga.” Det gammelbibliska och högtidliga blir ett nästan oladdat vardagsspråk (och jag frågar mig om det inte skulle behövas ytterligare ett ”om” i Anderssons version?). Wedbergs översättning kan ses som motsvarigheten till King James-versionen av Nya testamentet, medan Anderssons dito är en av de nyare som exemplifierats ovan.

Och för fullständighetens skull kommer här de nämnda satserna i originalform samt i engelsk översättning:

1 Die Welt ist alles, was der Fall ist.
1 The world is everything that is the case. (Ogden-översättningen, 1922)
1 The world is all that is the case. (Pears/McGuinness-översättningen, 1961)
1.2 Die Welt zerfällt in Tatsachen.
1.2 The world divides into facts. (Ogden och Pears/McGuinness)
7 Wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen.
7 Whereof one cannot speak, thereof one must be silent. (Ogden)
7 What we cannot speak about we must pass over in silence. (Pears/McGuinness)

Detta handlar, precis som i fallet med bibelcitaten, om själva den ”litterära klangen”, inte nödvändigtvis om den pedagogiska tydligheten i slutresultatet. Det är mycket möjligt att Paulus budskap, liksom Wittgensteins tankegångar, förmedlas effektivare med de litterärt sett lite tråkigare översättningarna. Men i det här fallet var det inte för att lära mig något, eller förstå något, som jag läste. Jag ville bara glädjas av bra text.

*

”Austerlitz” skrevs ursprungligen på tyska, och har översatts till engelska av Anthea Bell. Min tyska är inte bra nog för att det skall vara meningsfullt för mig att läsa romanen på originalspråk, och den svenska översättningen äger jag inte. Just nu gör det ingenting, för just nu känns det som att det ändå inte finns något som kan mäta sig med detta. Jag sluter cirkeln och återgår till ”Austerlitz”, till de slumpmässiga öppnandena, till det konstanta häpnandet.

”This remarkably thin man – the first thing you noticed about him was that although he could not have been much over forty his forehead was wrinkled in fan-like folds above the root of his nose – went through the necessary formalities without another word, very slowly, almost as if he were moving in a denser atmosphere than ours, asked to see our visas, looked at our passports and his register, made an entry of some length on the squared paper of a school exercise book in laborious handwriting, gave us a questionnaire to fill in, looked in a drawer for our key, and finally, ringing a bell, summoned as it seemed from nowhere a porter with a bent back, who was wearing a mouse-gray nylon coat that came down to his knees and, like the clerk at the reception desk, appeared to be afflicted by a chronic lethargy which incapacitated his limbs.”

En till: “In the twilight slowly falling over London we walked along the paths of the cemetery, past monuments erected by the Victorians to commemorate their dead, past mausoleums, marble crosses, stelae and obelisks, bulbous urns and statues of angels, many of them wingless or otherwise mutilated, turned to stone, so it seemed to me, at the very moment when they were about to take off from the earth.”

Och den sista: “I already felt in my head the dreadful torpor that heralds disintegration of the personality, I sensed that in truth I had neither memory nor the power of thought, nor even any existence, that all my life had been a constant process of obliteration, a turning away from myself and the world.”

*

Det som låg bakom virrvarret, det som var drivkraften, var en enkel men ihärdig vilja att få läsa ”något fint” (jag tänker mig här en mycket inkluderande och elastisk definition av "fint"). Just den här gången såg resan ut på det här sättet (”Austerlitz”-citaten har dock rekonstruerats med nya slumpmässiga landningar; jag minns inte exakt vilka meningar som slumpades fram ursprungligen).

En sten, en hand, en seriemördare, skräck

Jag kom att tänka på en händelse från fritids häromdagen. Det var gissningsvis 1987 eller 1988, och jag var följaktligen sju eller åtta år gammal. En dag kastade någon in en sten genom ett av fönstren i det stora lekrummet på avdelning 1. Jag minns att personalen var mycket tydlig med att stenen kom utifrån, och att man kunde veta detta med säkerhet då såväl glassplitter som den aktuella stenen hade hittats inomhus. Detta var ett slugt detektivarbete som jag imponerades mycket av.

Det fanns ingen misstänkt, men precis utanför fönstret finns ett gungset. Jag minns att jag tänkte, eller möjligen att någon annan föreslog, att ett gungande barn kanske hade skrapat foten i marken och vispat upp en sten i riktning mot fönstret. Gungorna var placerade så att detta åtminstone var möjligt. Detta vet jag, för jag tyckte om att gunga. En gång satt jag och gungade där med Sara och försökte väcka intresse och beundran genom att recitera texten till A-ha-låten "The Living Daylights". Än i dag minns jag raderna "I swear my nerves are showing" och "living's in the way we die". Jag kan inte tänka mig att jag egentligen förstod mer än enstaka ord, men det lät i alla fall fräckt. Jag hade hittat texten hemma hos min farmor och farfar, i en Hemmets Journal, som ibland innehöll några sidor som vände sig till ungdomar. En gång publicerade man alltså denna text, sannnolikt i samband med att James Bond-filmen "Iskallt uppdrag" nådde Sverige. Jag hade föredragit "Take on Me", som utöver att jag gillade den också hade den fördelen att jag faktiskt hade hört den. Kanske hade reciterandet av "The Living Daylights" väckt mer, eller ens en tillstymmelse till, intresse och beundran om jag hade haft en förlaga till hjälp att guida frasering och uttal. Nu blev det inte så. Det slår mig att jag ända sedan dess har använt ungefär samma teknik (att distanslöst pladdra om något jag inte begriper eller behärskar) för att väcka intresse och beundran hos folk, och med huvudsakligen samma sparsamma framgång.

Men hursomhelst.

Det fanns alltså ingen misstänkt. Fröknarna hade sparat stenen, för, berättades det, när polisen kommer kan de mäta vilka av barnen som har händer i vilka stenen passar. Det sades inte rakt ut, men för mig var det klart: om polisen kommer och ser att stenen kan hållas av ett av barnen, då behövs inga mer bevis, då är det kört för vederbörande. Det exakta händelseförloppet därefter var jag nog inte införstådd med, men jag hade ju sett i tecknade serier vad som hände med tjuvar som polisen tog fast: fängelse. Verkade ju inte så kul.

Jag hade redan, på samma avdelning, hamnat i en mild form av trångmål när jag i samband med en måltid viskade till Mikael att han skulle säga "fan", följt av en konstpaus, och därefter "tomen", så att det som först lät som en svordom (totalt förbjudet språk på avdelning 1) faktiskt bara var första delen av namnet på en seriefigur. Den initiala chocken som sedan korrigerades av det förlösande tillägget var tänkt att skapa stor komik, men ledde framförallt till sura miner, och det kom fram att jag låg bakom sprattet. En av fröknarna (osäker på vem det var - Irene? Laila?) tog mig åt sidan och förklarade att det var mycket fegt av mig att be någon annan göra så istället för att göra det själv. Jag ifrågasatte inte bedömningen och frågade inte heller om det hade varit bättre om jag själv hade gjort det, eller om det också hade lett till en tillsägelse. Detta berodde inte på något annat än att jag var paralyserad av oro och skam. Jag blev ju tillsagd! Jag som strävade efter att vara snäll och lydig och var rädd för att göra sådant man inte fick.

Rädd var jag också för att bli anklagad för att ha krossat rutan när jag var helt oskyldig. Och rädslan var inte obefogad. Stenen låg i rummet med mat- och pysselbordet, i hörnet där telefonen stod. En dag, när jag var säker på att ingen såg, tog jag upp den och lät den vila i handen. Skräckslagen insåg jag det: den passade perfekt. Det var kört. När polisen kom och ställde upp barnen på led och strängt tvingade oss att greppa stenen skulle de bli förbluffade - på serietidningsvis, så att hatten flög upp i luften, med uppspärrade ögon och öppen mun - över hur perfekt den faktiskt passade i min hand. Utredningen kunde läggas ner och jag kunde placeras i en fängelsehåla, iklädd randig dräkt, troligen kedjad till en stenvägg, sannolikt föremål för olika former av tortyr. Mina invändningar om att det faktiskt inte var jag som kastade stenen skulle bemötas med "men du såg ju själv hur perfekt den passade", och jag skulle tvingas hålla med om det.

Men allt rann ut i sanden. Det kom inga poliser. Jag påpekade heller aldrig att jag hade provat och funnit att min hand och stenen var a perfect match. En ny glasruta sattes in. Lågstadie- och fritidslivet gick vidare. Sara frågade aldrig om jag kunde recitera någon annan låt som ingen av oss var bekant med.

Hade jag varit Mark Kozelek hade detta kanske införlivats i någon av de låtar han har skrivit de senaste åren. Jag har inte haft möjlighet att följa alla hans projekt och alla hans skivsläpp, har mest bara doppat tårna i några av dem, men jag pladdrar ju gärna om sådant jag inte riktigt behärskar, och mitt intryck är att hans texter ganska ofta är mer eller mindre oredigerade transkriptioner av det han tänker på när han går eller ligger eller sitter och "vardagstänker". Han ser en sak på nyheterna, börjar tänka på det, och någon detalj får honom att tänka på en annan sak, som i sin tur leder till en tredje, och så skenar det. Och detta skriver han alltså ner och sjunger. Ibland blir det engagerande och rörande, ibland lite obegripligt men charmigt, ibland ganska dåligt.

Vissa av de senaste inspelningarna lämnar en del att önska om man ser till de rent musikaliska parametrarna. Så upplever i alla fall jag att det är med albumet "Perils from the Sea", Kozeleks samarbete med Jimmy Lavalle. Flera av låtarna puttrar på utan att riktigt lyfta. Produktionen är rätt oförarglig och skulle behöva lite mer tuggmotstånd, för jag tror att vissa av låtarna har potential att vara bättre. Det framgick inte minst när Kozelek spelade som Sun Kil Moon i Malmö 2014, och inledde med "By the Time that I Awoke", som i den versionen - som osannolikt nog finns på YouTube - bjöd på en melodisk konturskärpa, och en emotionell och arrangemangsteknisk dynamik, som nästan helt saknas på albumversionen. Och den här inspelningen av "You Missed My Heart" överträffar studiovarianten med god marginal, delvis beroende på katedralens generösa reverb.

Bäst av den bråkdel som jag har lyssnat mer än bara ytligt på är "Richard Ramirez Died Today of Natural Causes". Det är inte så mycket en låt som ett flöde av händelser och minnen som förgrenar sig konstant. Ingen refräng, men en antydd melodi eller i alla fall ett återkommande sätt att betona. Inledningsvis bara Mark Kozelek och en perfekt gitarrfigur, mot slutet trummor och mer ljud. Det är en av hans märkligaste inspelningar, men absolut en av hans bästa.

*

Sådär - det tog lite mer än tre år, men nu har vi nämnt artisten som ligger bakom låten vi tog bloggens namn från.

Sublima inslag i musiken: John Coltrane och Neutral Milk Hotel

Att sätta på John Coltranes "Transition" är som att öppna en dammlucka: plötsligt störtar melodier och klanger fram, en frisläppt naturkraft av saxofon, piano, trummor och bas, plötsligt tappar man fotfästet och dras med i det forsande flödet. Och plötsligt har femton minuter passerat.

Jag kan inte säkert säga att det finns ett tydligt tema som kvartetten utnyttjar som språngbräda för improvisationer. Det känns snarare som att de är överens om att i första hand förmedla en känsla eller ett budskap. Eller alla känslor, och alla budskap.

Vid några tillfällen blåser Coltrane så hårt i saxofonen att den nästan spricker. Jag förmodar att han blåser i frustration över att inte riktigt hinna med att få ur sig alla melodier och känslor som brinner i honom, även om han sannerligen gör ett tappert försök. Det här är sekvenser som går bortom traditionell rytm- och harmonilära, som står utanför vanlig kompositionsteori. Det är något främmande, något som nästan är onaturligt och i alla händelser häpnadsväckande. Möjligen är det ett exempel på vad Edmund Burke menar med "det sublima" i A Philosophical Enquiry into the Origin of Our Ideas of the Sublime and Beautiful.

The passion caused by the great and sublime in nature, when those causes operate most powerfully, is Astonishment; and astonishment is that state of the soul, in which all its motions are suspended, with some degree of horror. In this case the mind is so entirely filled with its object, that it cannot entertain any other, nor by consequence reason on that object which employs it.

Ett motsvarande fenomen kan hittas i vissa ställen i Neutral Milk Hotels musik. Det antyds i både "Oh Comely" och "April 8th", men är kanske mest uttalat i den här liveversionen av "Sailing Through".

Det är fullständigt skräckinjagande att höra hur melodi och text mot slutet gradvis löses upp och till sist bara blir ett rent röstläte. Det är som om det som skall förmedlas måste visas fram helt oförstört, som om viktiga delar går förlorade när det översätts till melodi och språk. Ett pre- eller sublingvistiskt uttryck av en urkänsla som absolut inte kan beskrivas med en tonföljd och för vilken vi inte har utvecklat en tillräckligt nyanserad språkapparat.

Jag vet inte riktigt vad det är för en känsla som röstlätet förmedlar. Det är egentligen lättare att peka på vad det inte förmedlar: "jag mår alldeles utmärkt", "den här situationen är helt optimal", "här känner jag mig trygg", "jag är just nu i fullkomlig balans och harmoni". Kanske är vidare tolkningsförsök fruktlösa, kanske stannar det vid insikten att lätet skapar en särskild, namnlös reaktion i lyssnaren. Oavsett vad så är det definitivt ett sublimt ögonblick. Burke igen:

Such sounds as imitate the natural inarticulate voices of men, or any animals in pain or danger, are capable of conveying great ideas; unless it be the well known voice of some creature, on which we are used to look with contempt. The angry tones of wild beasts are equally capable of causing a great and aweful sensation. (...) It might seem that these modulations of sound carry some connection with the nature of the things they represent, and are not merely arbitrary; because the natural cries of all animals, even of those animals with whom we have not been acquainted, never fail to make themselves sufficiently understood; this cannot be said of language. The modifications of sound, which may be productive of the sublime, are almost infinite.

Reel Around the Fountain

Jag har alltid tänkt att ”Reel Around the Fountain” är en märklig inledning på Smiths debutalbum. Den är lite platt, både i sin dynamik och i sina melodier, och den är ganska seg, sex minuter lång, och har egentligen ingen superframträdande refräng. Jag menar inte att dessa egenskaper i sig är dåliga (uppskattningsvis 80% av alla låtar jag tycker är bra kan beskrivas ungefär så), men kom ihåg att de tre singlar som föregick albumet var ”Hand in Glove”, ”This Charming Man” och ”What Difference Does it Make?”; det är uppenbart att ”Reel Around the Fountain” saknar den omedelbara snärtighet som präglar dessa. Jag kan trots allt förstå om en förstagångslyssnare kände en viss besvikelse när albumet öppnades av en låt som var dubbelt så lång och hälften så snabb som de hits hen hade hört.

Däremot kan jag inte förstå att det fanns planer på att låta just ”Reel Around the Fountain” bli bandets andra singel. Det är sant att det finns åtminstone tre ”alternativa” studioinspelade versioner, som alla har lite mer ”bett”, men inte ens dessa känns som lämpliga uppföljare till ”Hand in Glove”. (Samtidigt kan vi nog komma överens om att ”Hand in Glove” inte är lätt att överträffa, och det finns väl egentligen bara ett sätt att följa upp den med hedern i behåll, och det är att göra det med ”This Charming Man”.)

Nu är ju inte historien om The Smiths den om ett band vars utgivningshistorik präglas av beslutsfattarnas kompetens och goda omdöme. ”How Soon is Now?” släpptes till exempel först som b-sida (till ”William, It Was Really Nothing”), för att året därpå släppas som egen a-sida. Morrissey skriver i sin självbiografi att han inte tyckte att ”There is a Light That Never Goes Out” skulle vara med på “The Queen is Dead”. Och här har vi Morrissey igen: ”I vomit profusely when I discover that [‘The Smiths’] has been pressed in Japan with Sandy Shaw’s version of Hand in glove included.” (Han lägger till: “I am so disgusted by this that I beg people to kill me. Many rush forward.”) Det kanske ändå hade funnits en helt bisarr men bandspecifik logik om ”Reel Around the Fountain” hade följt ”Hand in Glove”.

Oavsett dessa utgivningstekniska invändningar och oavsett mina allra första intryck tycker jag numera att det är en bra låt. Det är inte en omedelbar hit, jag faller inte omkull av lyssningsglädje och jag lyssnar inte på den om och om igen. Jag tycker nog inte att den hör till bandets tio bästa, men den puttrar på och är behaglig – gitarrtonerna skimrar och singlar runt i luften, melodierna lägger sig lugnt tillrätta i öronen, som en katt i en solbelyst fönsterkarm, och så vidare. Någon gång har jag ändå längtat efter den.

Men trots att låten med tiden har växt kommer min upplevelse ändå inte i närheten av den som Simon Goddard beskriver när han skriver om låten i ”Songs That Saved Your Life”. Man ser framför sig hur han gång på gång sätter igång albumet och bara smäller av när det som strömmar ur högtalarna intar hans kropp och skakar den i grunden:

”. . . bore all the hallmarks of an embryonic masterpiece. Together, Marr’s sweetly appealing melody and Morrissey’s literary assemblage coalesce to make it a ballad of acute beauty. Far from being a sordid anecdote of juvenile abuse, at the heart of the song is an extremely moving divulgence of physical desire spiked with tremendous humour. Morrissey’s lover has been left on the shelf and presumed dead by his peers, its lyrics being the prosaic equivalent of a consoling hug accompanied by a string of coy quips. While it thumps with erotic intent (‘shove me on the patio’) the main thrust is still, on a basic emotional level, one of unexpurgated love. Morrissey’s final cri de coeur – ‘I do’ – trembles with desperate yearning. The first truly magnificent Smiths weepie, ‘Reel Around The Fountain’ has that unnerving, unique quality to make the listener laugh and cry simultaneously. ‘The greatest love song since the Buzzcocks’ then? Absolutely. A monumentally powerful work and among the Smiths’ very best.”