En sten, en hand, en seriemördare, skräck

Jag kom att tänka på en händelse från fritids häromdagen. Det var gissningsvis 1987 eller 1988, och jag var följaktligen sju eller åtta år gammal. En dag kastade någon in en sten genom ett av fönstren i det stora lekrummet på avdelning 1. Jag minns att personalen var mycket tydlig med att stenen kom utifrån, och att man kunde veta detta med säkerhet då såväl glassplitter som den aktuella stenen hade hittats inomhus. Detta var ett slugt detektivarbete som jag imponerades mycket av.

Det fanns ingen misstänkt, men precis utanför fönstret finns ett gungset. Jag minns att jag tänkte, eller möjligen att någon annan föreslog, att ett gungande barn kanske hade skrapat foten i marken och vispat upp en sten i riktning mot fönstret. Gungorna var placerade så att detta åtminstone var möjligt. Detta vet jag, för jag tyckte om att gunga. En gång satt jag och gungade där med Sara och försökte väcka intresse och beundran genom att recitera texten till A-ha-låten "The Living Daylights". Än i dag minns jag raderna "I swear my nerves are showing" och "living's in the way we die". Jag kan inte tänka mig att jag egentligen förstod mer än enstaka ord, men det lät i alla fall fräckt. Jag hade hittat texten hemma hos min farmor och farfar, i en Hemmets Journal, som ibland innehöll några sidor som vände sig till ungdomar. En gång publicerade man alltså denna text, sannnolikt i samband med att James Bond-filmen "Iskallt uppdrag" nådde Sverige. Jag hade föredragit "Take on Me", som utöver att jag gillade den också hade den fördelen att jag faktiskt hade hört den. Kanske hade reciterandet av "The Living Daylights" väckt mer, eller ens en tillstymmelse till, intresse och beundran om jag hade haft en förlaga till hjälp att guida frasering och uttal. Nu blev det inte så. Det slår mig att jag ända sedan dess har använt ungefär samma teknik (att distanslöst pladdra om något jag inte begriper eller behärskar) för att väcka intresse och beundran hos folk, och med huvudsakligen samma sparsamma framgång.

Men hursomhelst.

Det fanns alltså ingen misstänkt. Fröknarna hade sparat stenen, för, berättades det, när polisen kommer kan de mäta vilka av barnen som har händer i vilka stenen passar. Det sades inte rakt ut, men för mig var det klart: om polisen kommer och ser att stenen kan hållas av ett av barnen, då behövs inga mer bevis, då är det kört för vederbörande. Det exakta händelseförloppet därefter var jag nog inte införstådd med, men jag hade ju sett i tecknade serier vad som hände med tjuvar som polisen tog fast: fängelse. Verkade ju inte så kul.

Jag hade redan, på samma avdelning, hamnat i en mild form av trångmål när jag i samband med en måltid viskade till Mikael att han skulle säga "fan", följt av en konstpaus, och därefter "tomen", så att det som först lät som en svordom (totalt förbjudet språk på avdelning 1) faktiskt bara var första delen av namnet på en seriefigur. Den initiala chocken som sedan korrigerades av det förlösande tillägget var tänkt att skapa stor komik, men ledde framförallt till sura miner, och det kom fram att jag låg bakom sprattet. En av fröknarna (osäker på vem det var - Irene? Laila?) tog mig åt sidan och förklarade att det var mycket fegt av mig att be någon annan göra så istället för att göra det själv. Jag ifrågasatte inte bedömningen och frågade inte heller om det hade varit bättre om jag själv hade gjort det, eller om det också hade lett till en tillsägelse. Detta berodde inte på något annat än att jag var paralyserad av oro och skam. Jag blev ju tillsagd! Jag som strävade efter att vara snäll och lydig och var rädd för att göra sådant man inte fick.

Rädd var jag också för att bli anklagad för att ha krossat rutan när jag var helt oskyldig. Och rädslan var inte obefogad. Stenen låg i rummet med mat- och pysselbordet, i hörnet där telefonen stod. En dag, när jag var säker på att ingen såg, tog jag upp den och lät den vila i handen. Skräckslagen insåg jag det: den passade perfekt. Det var kört. När polisen kom och ställde upp barnen på led och strängt tvingade oss att greppa stenen skulle de bli förbluffade - på serietidningsvis, så att hatten flög upp i luften, med uppspärrade ögon och öppen mun - över hur perfekt den faktiskt passade i min hand. Utredningen kunde läggas ner och jag kunde placeras i en fängelsehåla, iklädd randig dräkt, troligen kedjad till en stenvägg, sannolikt föremål för olika former av tortyr. Mina invändningar om att det faktiskt inte var jag som kastade stenen skulle bemötas med "men du såg ju själv hur perfekt den passade", och jag skulle tvingas hålla med om det.

Men allt rann ut i sanden. Det kom inga poliser. Jag påpekade heller aldrig att jag hade provat och funnit att min hand och stenen var a perfect match. En ny glasruta sattes in. Lågstadie- och fritidslivet gick vidare. Sara frågade aldrig om jag kunde recitera någon annan låt som ingen av oss var bekant med.

Hade jag varit Mark Kozelek hade detta kanske införlivats i någon av de låtar han har skrivit de senaste åren. Jag har inte haft möjlighet att följa alla hans projekt och alla hans skivsläpp, har mest bara doppat tårna i några av dem, men jag pladdrar ju gärna om sådant jag inte riktigt behärskar, och mitt intryck är att hans texter ganska ofta är mer eller mindre oredigerade transkriptioner av det han tänker på när han går eller ligger eller sitter och "vardagstänker". Han ser en sak på nyheterna, börjar tänka på det, och någon detalj får honom att tänka på en annan sak, som i sin tur leder till en tredje, och så skenar det. Och detta skriver han alltså ner och sjunger. Ibland blir det engagerande och rörande, ibland lite obegripligt men charmigt, ibland ganska dåligt.

Vissa av de senaste inspelningarna lämnar en del att önska om man ser till de rent musikaliska parametrarna. Så upplever i alla fall jag att det är med albumet "Perils from the Sea", Kozeleks samarbete med Jimmy Lavalle. Flera av låtarna puttrar på utan att riktigt lyfta. Produktionen är rätt oförarglig och skulle behöva lite mer tuggmotstånd, för jag tror att vissa av låtarna har potential att vara bättre. Det framgick inte minst när Kozelek spelade som Sun Kil Moon i Malmö 2014, och inledde med "By the Time that I Awoke", som i den versionen - som osannolikt nog finns på YouTube - bjöd på en melodisk konturskärpa, och en emotionell och arrangemangsteknisk dynamik, som nästan helt saknas på albumversionen. Och den här inspelningen av "You Missed My Heart" överträffar studiovarianten med god marginal, delvis beroende på katedralens generösa reverb.

Bäst av den bråkdel som jag har lyssnat mer än bara ytligt på är "Richard Ramirez Died Today of Natural Causes". Det är inte så mycket en låt som ett flöde av händelser och minnen som förgrenar sig konstant. Ingen refräng, men en antydd melodi eller i alla fall ett återkommande sätt att betona. Inledningsvis bara Mark Kozelek och en perfekt gitarrfigur, mot slutet trummor och mer ljud. Det är en av hans märkligaste inspelningar, men absolut en av hans bästa.

*

Sådär - det tog lite mer än tre år, men nu har vi nämnt artisten som ligger bakom låten vi tog bloggens namn från.

Sublima inslag i musiken: John Coltrane och Neutral Milk Hotel

Att sätta på John Coltranes "Transition" är som att öppna en dammlucka: plötsligt störtar melodier och klanger fram, en frisläppt naturkraft av saxofon, piano, trummor och bas, plötsligt tappar man fotfästet och dras med i det forsande flödet. Och plötsligt har femton minuter passerat.

Jag kan inte säkert säga att det finns ett tydligt tema som kvartetten utnyttjar som språngbräda för improvisationer. Det känns snarare som att de är överens om att i första hand förmedla en känsla eller ett budskap. Eller alla känslor, och alla budskap.

Vid några tillfällen blåser Coltrane så hårt i saxofonen att den nästan spricker. Jag förmodar att han blåser i frustration över att inte riktigt hinna med att få ur sig alla melodier och känslor som brinner i honom, även om han sannerligen gör ett tappert försök. Det här är sekvenser som går bortom traditionell rytm- och harmonilära, som står utanför vanlig kompositionsteori. Det är något främmande, något som nästan är onaturligt och i alla händelser häpnadsväckande. Möjligen är det ett exempel på vad Edmund Burke menar med "det sublima" i A Philosophical Enquiry into the Origin of Our Ideas of the Sublime and Beautiful.

The passion caused by the great and sublime in nature, when those causes operate most powerfully, is Astonishment; and astonishment is that state of the soul, in which all its motions are suspended, with some degree of horror. In this case the mind is so entirely filled with its object, that it cannot entertain any other, nor by consequence reason on that object which employs it.

Ett motsvarande fenomen kan hittas i vissa ställen i Neutral Milk Hotels musik. Det antyds i både "Oh Comely" och "April 8th", men är kanske mest uttalat i den här liveversionen av "Sailing Through".

Det är fullständigt skräckinjagande att höra hur melodi och text mot slutet gradvis löses upp och till sist bara blir ett rent röstläte. Det är som om det som skall förmedlas måste visas fram helt oförstört, som om viktiga delar går förlorade när det översätts till melodi och språk. Ett pre- eller sublingvistiskt uttryck av en urkänsla som absolut inte kan beskrivas med en tonföljd och för vilken vi inte har utvecklat en tillräckligt nyanserad språkapparat.

Jag vet inte riktigt vad det är för en känsla som röstlätet förmedlar. Det är egentligen lättare att peka på vad det inte förmedlar: "jag mår alldeles utmärkt", "den här situationen är helt optimal", "här känner jag mig trygg", "jag är just nu i fullkomlig balans och harmoni". Kanske är vidare tolkningsförsök fruktlösa, kanske stannar det vid insikten att lätet skapar en särskild, namnlös reaktion i lyssnaren. Oavsett vad så är det definitivt ett sublimt ögonblick. Burke igen:

Such sounds as imitate the natural inarticulate voices of men, or any animals in pain or danger, are capable of conveying great ideas; unless it be the well known voice of some creature, on which we are used to look with contempt. The angry tones of wild beasts are equally capable of causing a great and aweful sensation. (...) It might seem that these modulations of sound carry some connection with the nature of the things they represent, and are not merely arbitrary; because the natural cries of all animals, even of those animals with whom we have not been acquainted, never fail to make themselves sufficiently understood; this cannot be said of language. The modifications of sound, which may be productive of the sublime, are almost infinite.

Reel Around the Fountain

Jag har alltid tänkt att ”Reel Around the Fountain” är en märklig inledning på Smiths debutalbum. Den är lite platt, både i sin dynamik och i sina melodier, och den är ganska seg, sex minuter lång, och har egentligen ingen superframträdande refräng. Jag menar inte att dessa egenskaper i sig är dåliga (uppskattningsvis 80% av alla låtar jag tycker är bra kan beskrivas ungefär så), men kom ihåg att de tre singlar som föregick albumet var ”Hand in Glove”, ”This Charming Man” och ”What Difference Does it Make?”; det är uppenbart att ”Reel Around the Fountain” saknar den omedelbara snärtighet som präglar dessa. Jag kan trots allt förstå om en förstagångslyssnare kände en viss besvikelse när albumet öppnades av en låt som var dubbelt så lång och hälften så snabb som de hits hen hade hört.

Däremot kan jag inte förstå att det fanns planer på att låta just ”Reel Around the Fountain” bli bandets andra singel. Det är sant att det finns åtminstone tre ”alternativa” studioinspelade versioner, som alla har lite mer ”bett”, men inte ens dessa känns som lämpliga uppföljare till ”Hand in Glove”. (Samtidigt kan vi nog komma överens om att ”Hand in Glove” inte är lätt att överträffa, och det finns väl egentligen bara ett sätt att följa upp den med hedern i behåll, och det är att göra det med ”This Charming Man”.)

Nu är ju inte historien om The Smiths den om ett band vars utgivningshistorik präglas av beslutsfattarnas kompetens och goda omdöme. ”How Soon is Now?” släpptes till exempel först som b-sida (till ”William, It Was Really Nothing”), för att året därpå släppas som egen a-sida. Morrissey skriver i sin självbiografi att han inte tyckte att ”There is a Light That Never Goes Out” skulle vara med på “The Queen is Dead”. Och här har vi Morrissey igen: ”I vomit profusely when I discover that [‘The Smiths’] has been pressed in Japan with Sandy Shaw’s version of Hand in glove included.” (Han lägger till: “I am so disgusted by this that I beg people to kill me. Many rush forward.”) Det kanske ändå hade funnits en helt bisarr men bandspecifik logik om ”Reel Around the Fountain” hade följt ”Hand in Glove”.

Oavsett dessa utgivningstekniska invändningar och oavsett mina allra första intryck tycker jag numera att det är en bra låt. Det är inte en omedelbar hit, jag faller inte omkull av lyssningsglädje och jag lyssnar inte på den om och om igen. Jag tycker nog inte att den hör till bandets tio bästa, men den puttrar på och är behaglig – gitarrtonerna skimrar och singlar runt i luften, melodierna lägger sig lugnt tillrätta i öronen, som en katt i en solbelyst fönsterkarm, och så vidare. Någon gång har jag ändå längtat efter den.

Men trots att låten med tiden har växt kommer min upplevelse ändå inte i närheten av den som Simon Goddard beskriver när han skriver om låten i ”Songs That Saved Your Life”. Man ser framför sig hur han gång på gång sätter igång albumet och bara smäller av när det som strömmar ur högtalarna intar hans kropp och skakar den i grunden:

”. . . bore all the hallmarks of an embryonic masterpiece. Together, Marr’s sweetly appealing melody and Morrissey’s literary assemblage coalesce to make it a ballad of acute beauty. Far from being a sordid anecdote of juvenile abuse, at the heart of the song is an extremely moving divulgence of physical desire spiked with tremendous humour. Morrissey’s lover has been left on the shelf and presumed dead by his peers, its lyrics being the prosaic equivalent of a consoling hug accompanied by a string of coy quips. While it thumps with erotic intent (‘shove me on the patio’) the main thrust is still, on a basic emotional level, one of unexpurgated love. Morrissey’s final cri de coeur – ‘I do’ – trembles with desperate yearning. The first truly magnificent Smiths weepie, ‘Reel Around The Fountain’ has that unnerving, unique quality to make the listener laugh and cry simultaneously. ‘The greatest love song since the Buzzcocks’ then? Absolutely. A monumentally powerful work and among the Smiths’ very best.”

Ödeläggelse

Staden har under de senaste dagarna utsatts för omfattande förstörelse. Flygplan har nästan oavbrutet släppt bomber och det finns inte något kvarter som inte har drabbats av explosionerna och bränderna. Byggnader har kollapsat, vägarna är söndersprängda. Bron över floden har träffats på flera ställen och rasat ner i vattnet. Alla stadens kännetecken har i varierande omfattning störtat samman.

Efter över ett dygns relativ tystnad har några vågat gå upp från skyddsrummen. Anfallen verkar ha upphört, men det pyr fortfarande på några platser. Den förödelse som möter oss är ofattbar. Varje vägg, varje gata bär spår av angreppet. Det som var en stad är inte längre en stad. Det vi rör oss bland är en viss mängd cement, betong, glas och stål, utspridd över en avgränsad geografisk yta. Det är samma material som utgjorde staden, och det befinner sig på samma område, men det är inte arrangerat i enlighet med någon plan. Det finns inte längre någon struktur. Det finns inte längre någon stad.

Det kanske är ett led i chockhanteringen, det kanske är en förståelig försvarsmekanism, det kanske är den mest uppenbara snedprioriteringen som någonsin gjorts, men det enda jag kan tänka på vid rundvandringen är de första minuterna av A Silver Mt Zions ”He Has Left Us Alone, But Sometimes Shafts of Light Grace the Corner of Our Rooms..." och hur de är en nästan perfekt avspegling av denna miljö. Klangerna är ödeläggelse, melodierna är ruiner. Stämningen i musiken och stämningen i staden är identiska: känslan av att ett definitivt slutskede har inletts.

Men ändå: någonstans finns ett litet hopp. Senare på albumet återfinns "13 Angels Standing Guard Round the Side of Your Bed", ett av modern musikhistorias mirakel. De mycket märkliga läten (det är frestande att tro att det faktiskt är riktig änglasång) som inleder och senare blandas upp av ljuset från stråkinstrumenten är trots allt en form av glädjebud. De är shafts of light, gracing the corner of our ruins. Kanske kan det vända. Kanske kan staden resa sig.

Gästblogg

Det kom ett mail:


from: Christer Johansson <magnolia@*********.com>
to: <bjorn.magnusson@gmail.com>
date: Tue, Dec 02, 2014 at 12:17 PM
subject: Gästblogg?

Hej Björn,

Tack för en trevlig blogg. Jag har skrivit en del i min dagbok om en låt av Songs: Ohia som har varit viktig för mig, och har bifogat de relevanta utdragen här. Det kanske inte bjuds på några större insikter, men det kanske kan publiceras som en "gästblogg" ändå? Jag hade uppskattat det. Och ni publicerar ju inlägg med en rätt gles frekvens, så ni kanske uppskattar lite hjälp. ;)

MVH
Christer Johansson

14 november.
Återupptäckte "Hold on Magnolia" i dag. Eller jag lyssnade några sekunder, orkade bara höra Jason Molina sjunga "hold on, Magnolia" en gång, för när hans röst skälver på det viset får jag svårt att fokusera och bryter mer eller mindre ihop. Var tvungen att stänga av, för jag vet vad som kommer därefter, och jag vet att jag inte kan hantera det, åtminstone inte just nu, inte i dag. Men jag måste klara det snart, det är världens viktigaste låt. Jag har lyssnat på den tusentals gånger, jag kan texten bättre än jag kan mitt eget namn, och både gitarrens alla klagosånger och röstens färder i och lite utanför melodin kan jag kalla fram i minnet när som helst. Världens viktigaste låt och om det någonsin fanns en livssituation där den var helt nödvändig, ja, då är vi där nu. Måste bara klara av att lyssna på hela. "If you're stubborn like me". Herregud, Jason, det är som om du kände mig och visste. "If you're stubborn like me". Ja, jo, jag är väl det. Men inte i dag, kanske en annan dag.

18 november.
Nytt försök med "Magnolia": kom faktiskt lite längre. Visste att jag inte skulle klara hela men måste utsätta mig för den så att jag kan komma vidare, såväl i låten som... i övrigt. Klarade mig förbi "no one has to be that strong/but if you're stubborn like me/I know what you're trying to be" men sedan brast det igen. Även om jag vet exakt hur den går och var och när allting händer så är den ett jävla minfält.

21 november.
"You might be holding the last light I see/Before the dark finally gets a hold of me". Här ligger jag helt utmattad och har uthärdat hela vägen förbi dessa rader. Tyngden, bilderna, trösten, befrielsen. Så viktigt. Jag tror jag vet vad du höll på med när du skrev den här, Jason, och jag fattar ju att "magnolia" och "Molina" är nästan samma. Du var faktiskt bäst och du hade många höjdpunkter och det går inte att förbise den här i en uppräkning av dem, men du kanske inte själv riktigt förstod hur viktig den var. Du kanske hade behövt att någon sjöng den för dig.

26 november.
Försökte redan i går att ta mig vidare men kom inte längre än senaste gången. Men i dag: "In my life I have had my doubts/But tonight I think I've worked it out with all of them". Det är inte bara sättet du sjunger "them" på som ger mig svindel, Jason, det är allt annat också, det är hela pusslet. Och det är nära nu, det största hindret har egentligen passerats, men det är fortfarande en bit kvar. Det blir tufft, men det måste gå.

29 november.
Förberedde i dag för den slutgiltiga lyssningen med runtomkringlyssning, framförallt "Blue Chicago Moon". Alltså, apropå viktiga låtar, Jason, den här är... Världen är otänkbar utan den. "Those storms keep coming back." Mmm. Och hur du sjunger "you will come face to face/with that darkness and desolation/and the endless, endless, endless, endless, endless, endless depression" och hur du fortsätter "but you are not helpless/you are not helpless/try to beat it/try to beat it/and live through space's loneliness/and live through space's loneliness" och hur du avslutar med klappen på kinden och axeln: "you are not helpless/you are not helpless/I'll help you to try, try to beat it/I'll help you try, try to beat it". Snart, Jason, snart hjälper du mig.

2 december.
"I hear that lonesome whistle whine". Jag också, Jason, jag hör den också. Det är dags nu, jag är redo. Tack för att du höll min hand. "I think it's almost time... it's almost time."

Karl Oskar Nilssons playlist

I förordet till Vilhelm Mobergs "Utvandrarna" skriver Björn Ulvaeus följande:

Jag kan fortfarande inte läsa kapitlet [i "Sista brevet till Sverige"] om den ensamme, gamle Karl Oskar och den nötta kartan över Ljuder socken utan att få en klump i bröstet. Hans darrande gammelmansfinger följer den välkända vägen han gick varje lördagskväll till sin älskade Kristina. För sitt inre ser han alla platser han passerar och till sist Kristinas blårutiga schalett i skymningsljuset. ... Så följer Karl Oskar dag efter dag i minnet den upptrampade stigen. Det är en skildring av ensamhet så hjärtskärande som ingen annan.

Det är ett väldigt fint kapitel, och en mer fulländad avrundning på romanserien är otänkbar. Det går inte att läsa det utan att samtidigt föreställa sig hur den brutna kroppen fylls upp av en intensiv, bitterljuv nostalgi och en lika intensiv sorg och ensamhet. Det går naturligtvis inte att läsa det utan att röras djupt, djupt i själen.

Och efter att ha ägnat många år åt att tvångsmässigt koppla ihop allt som sker i livet och världen med musik går det inte heller att läsa det utan att undra: när han satt där och mindes, när han satt där och såg tillbaks på sina första år i livet, när han satt där och slet ut kartan över Ljuder socken - hur lät det inuti honom?

Det är omöjligt att Karl Oskar Nilsson var bekant med "Hand it Over", Dinosaur Jr:s sjunde album. Att föreslå att han kände till "Alone" (Spotify, YouTube) är att missbruka den konstnärliga friheten på ett sätt som gränsar till hädelse. Men hur det än lät inuti honom tror jag faktiskt att det var ganska likt just "Alone", albumets mest episka låt, nästan dubbelt så lång som den näst längsta, som skjuter upp över allt annat som en kyrkospira i en småländsk by. Även i jämförelse med bandets övriga jätteskapelser är det ett verk som inte skäms för sig - en gigant bland giganter.

"Alone" är inte lika rörande som "Utvandrarna"-epilogen, men det är inte poängen. Jag väljer att se den ylande rösten som mässar "Alone... alone... alone... alone..." i refrängen som en manifestation av den dissonanta bitterljuvheten i Ljuder-nostalgin. Jag väljer att se de fräsande, glimrande melodilabyrinterna från gitarren som avbildningar av känslofloderna som störtar fram vid Karl Oskars återblickar. Det spretar och det skenar, och jag tror att det lät ungefär så här inuti honom.

Old Kerry McKee - "Letter to a Sick"

På en mindre festival i Halland hade jag för något år sedan ynnesten att se Old Kerry McKee spotta fram sina närmast dysfatiska verser som en besatt. Med en kedja kring högra fotleden som stampade fram takten på en trumma, en munspelshållare samt sin gitarr stämd i någon form av öppen stämning bjöd han på den mest minnesvärda konserten den sommaren.

Ljudet av en iskall höstvind och gulnade tidningsark filtrerat genom en gammal transistorradio ackompanjerat av brus från en misshandlad vinylskiva. Hos Joakim Malmborg lever romantiken kvar i högsta grad. Särskilt den som prisar den irrande nomaden och luffaren. Den rotlöse mannen utan kättingar kring fotlederna.

De självklara parallellerna är och förblir Dylan, men 16 Horsepower och Tallest Man On Earth är de mer nutida kollegorna. Med färre hästkrafter än David Eugene Edwards och mer svärta än Tallest Man gör du bäst i att titta förbi en spelning snarast.

Letter to a sicks höjdpunkt är Blues For Her