Reel Around the Fountain

Jag har alltid tänkt att ”Reel Around the Fountain” är en märklig inledning på Smiths debutalbum. Den är lite platt, både i sin dynamik och i sina melodier, och den är ganska seg, sex minuter lång, och har egentligen ingen superframträdande refräng. Jag menar inte att dessa egenskaper i sig är dåliga (uppskattningsvis 80% av alla låtar jag tycker är bra kan beskrivas ungefär så), men kom ihåg att de tre singlar som föregick albumet var ”Hand in Glove”, ”This Charming Man” och ”What Difference Does it Make?”; det är uppenbart att ”Reel Around the Fountain” saknar den omedelbara snärtighet som präglar dessa. Jag kan trots allt förstå om en förstagångslyssnare kände en viss besvikelse när albumet öppnades av en låt som var dubbelt så lång och hälften så snabb som de hits hen hade hört.

Däremot kan jag inte förstå att det fanns planer på att låta just ”Reel Around the Fountain” bli bandets andra singel. Det är sant att det finns åtminstone tre ”alternativa” studioinspelade versioner, som alla har lite mer ”bett”, men inte ens dessa känns som lämpliga uppföljare till ”Hand in Glove”. (Samtidigt kan vi nog komma överens om att ”Hand in Glove” inte är lätt att överträffa, och det finns väl egentligen bara ett sätt att följa upp den med hedern i behåll, och det är att göra det med ”This Charming Man”.)

Nu är ju inte historien om The Smiths den om ett band vars utgivningshistorik präglas av beslutsfattarnas kompetens och goda omdöme. ”How Soon is Now?” släpptes till exempel först som b-sida (till ”William, It Was Really Nothing”), för att året därpå släppas som egen a-sida. Morrissey skriver i sin självbiografi att han inte tyckte att ”There is a Light That Never Goes Out” skulle vara med på “The Queen is Dead”. Och här har vi Morrissey igen: ”I vomit profusely when I discover that [‘The Smiths’] has been pressed in Japan with Sandy Shaw’s version of Hand in glove included.” (Han lägger till: “I am so disgusted by this that I beg people to kill me. Many rush forward.”) Det kanske ändå hade funnits en helt bisarr men bandspecifik logik om ”Reel Around the Fountain” hade följt ”Hand in Glove”.

Oavsett dessa utgivningstekniska invändningar och oavsett mina allra första intryck tycker jag numera att det är en bra låt. Det är inte en omedelbar hit, jag faller inte omkull av lyssningsglädje och jag lyssnar inte på den om och om igen. Jag tycker nog inte att den hör till bandets tio bästa, men den puttrar på och är behaglig – gitarrtonerna skimrar och singlar runt i luften, melodierna lägger sig lugnt tillrätta i öronen, som en katt i en solbelyst fönsterkarm, och så vidare. Någon gång har jag ändå längtat efter den.

Men trots att låten med tiden har växt kommer min upplevelse ändå inte i närheten av den som Simon Goddard beskriver när han skriver om låten i ”Songs That Saved Your Life”. Man ser framför sig hur han gång på gång sätter igång albumet och bara smäller av när det som strömmar ur högtalarna intar hans kropp och skakar den i grunden:

”. . . bore all the hallmarks of an embryonic masterpiece. Together, Marr’s sweetly appealing melody and Morrissey’s literary assemblage coalesce to make it a ballad of acute beauty. Far from being a sordid anecdote of juvenile abuse, at the heart of the song is an extremely moving divulgence of physical desire spiked with tremendous humour. Morrissey’s lover has been left on the shelf and presumed dead by his peers, its lyrics being the prosaic equivalent of a consoling hug accompanied by a string of coy quips. While it thumps with erotic intent (‘shove me on the patio’) the main thrust is still, on a basic emotional level, one of unexpurgated love. Morrissey’s final cri de coeur – ‘I do’ – trembles with desperate yearning. The first truly magnificent Smiths weepie, ‘Reel Around The Fountain’ has that unnerving, unique quality to make the listener laugh and cry simultaneously. ‘The greatest love song since the Buzzcocks’ then? Absolutely. A monumentally powerful work and among the Smiths’ very best.”

Ödeläggelse

Staden har under de senaste dagarna utsatts för omfattande förstörelse. Flygplan har nästan oavbrutet släppt bomber och det finns inte något kvarter som inte har drabbats av explosionerna och bränderna. Byggnader har kollapsat, vägarna är söndersprängda. Bron över floden har träffats på flera ställen och rasat ner i vattnet. Alla stadens kännetecken har i varierande omfattning störtat samman.

Efter över ett dygns relativ tystnad har några vågat gå upp från skyddsrummen. Anfallen verkar ha upphört, men det pyr fortfarande på några platser. Den förödelse som möter oss är ofattbar. Varje vägg, varje gata bär spår av angreppet. Det som var en stad är inte längre en stad. Det vi rör oss bland är en viss mängd cement, betong, glas och stål, utspridd över en avgränsad geografisk yta. Det är samma material som utgjorde staden, och det befinner sig på samma område, men det är inte arrangerat i enlighet med någon plan. Det finns inte längre någon struktur. Det finns inte längre någon stad.

Det kanske är ett led i chockhanteringen, det kanske är en förståelig försvarsmekanism, det kanske är den mest uppenbara snedprioriteringen som någonsin gjorts, men det enda jag kan tänka på vid rundvandringen är de första minuterna av A Silver Mt Zions ”He Has Left Us Alone, But Sometimes Shafts of Light Grace the Corner of Our Rooms..." och hur de är en nästan perfekt avspegling av denna miljö. Klangerna är ödeläggelse, melodierna är ruiner. Stämningen i musiken och stämningen i staden är identiska: känslan av att ett definitivt slutskede har inletts.

Men ändå: någonstans finns ett litet hopp. Senare på albumet återfinns "13 Angels Standing Guard Round the Side of Your Bed", ett av modern musikhistorias mirakel. De mycket märkliga läten (det är frestande att tro att det faktiskt är riktig änglasång) som inleder och senare blandas upp av ljuset från stråkinstrumenten är trots allt en form av glädjebud. De är shafts of light, gracing the corner of our ruins. Kanske kan det vända. Kanske kan staden resa sig.

Gästblogg

Det kom ett mail:


from: Christer Johansson <magnolia@*********.com>
to: <bjorn.magnusson@gmail.com>
date: Tue, Dec 02, 2014 at 12:17 PM
subject: Gästblogg?

Hej Björn,

Tack för en trevlig blogg. Jag har skrivit en del i min dagbok om en låt av Songs: Ohia som har varit viktig för mig, och har bifogat de relevanta utdragen här. Det kanske inte bjuds på några större insikter, men det kanske kan publiceras som en "gästblogg" ändå? Jag hade uppskattat det. Och ni publicerar ju inlägg med en rätt gles frekvens, så ni kanske uppskattar lite hjälp. ;)

MVH
Christer Johansson

14 november.
Återupptäckte "Hold on Magnolia" i dag. Eller jag lyssnade några sekunder, orkade bara höra Jason Molina sjunga "hold on, Magnolia" en gång, för när hans röst skälver på det viset får jag svårt att fokusera och bryter mer eller mindre ihop. Var tvungen att stänga av, för jag vet vad som kommer därefter, och jag vet att jag inte kan hantera det, åtminstone inte just nu, inte i dag. Men jag måste klara det snart, det är världens viktigaste låt. Jag har lyssnat på den tusentals gånger, jag kan texten bättre än jag kan mitt eget namn, och både gitarrens alla klagosånger och röstens färder i och lite utanför melodin kan jag kalla fram i minnet när som helst. Världens viktigaste låt och om det någonsin fanns en livssituation där den var helt nödvändig, ja, då är vi där nu. Måste bara klara av att lyssna på hela. "If you're stubborn like me". Herregud, Jason, det är som om du kände mig och visste. "If you're stubborn like me". Ja, jo, jag är väl det. Men inte i dag, kanske en annan dag.

18 november.
Nytt försök med "Magnolia": kom faktiskt lite längre. Visste att jag inte skulle klara hela men måste utsätta mig för den så att jag kan komma vidare, såväl i låten som... i övrigt. Klarade mig förbi "no one has to be that strong/but if you're stubborn like me/I know what you're trying to be" men sedan brast det igen. Även om jag vet exakt hur den går och var och när allting händer så är den ett jävla minfält.

21 november.
"You might be holding the last light I see/Before the dark finally gets a hold of me". Här ligger jag helt utmattad och har uthärdat hela vägen förbi dessa rader. Tyngden, bilderna, trösten, befrielsen. Så viktigt. Jag tror jag vet vad du höll på med när du skrev den här, Jason, och jag fattar ju att "magnolia" och "Molina" är nästan samma. Du var faktiskt bäst och du hade många höjdpunkter och det går inte att förbise den här i en uppräkning av dem, men du kanske inte själv riktigt förstod hur viktig den var. Du kanske hade behövt att någon sjöng den för dig.

26 november.
Försökte redan i går att ta mig vidare men kom inte längre än senaste gången. Men i dag: "In my life I have had my doubts/But tonight I think I've worked it out with all of them". Det är inte bara sättet du sjunger "them" på som ger mig svindel, Jason, det är allt annat också, det är hela pusslet. Och det är nära nu, det största hindret har egentligen passerats, men det är fortfarande en bit kvar. Det blir tufft, men det måste gå.

29 november.
Förberedde i dag för den slutgiltiga lyssningen med runtomkringlyssning, framförallt "Blue Chicago Moon". Alltså, apropå viktiga låtar, Jason, den här är... Världen är otänkbar utan den. "Those storms keep coming back." Mmm. Och hur du sjunger "you will come face to face/with that darkness and desolation/and the endless, endless, endless, endless, endless, endless depression" och hur du fortsätter "but you are not helpless/you are not helpless/try to beat it/try to beat it/and live through space's loneliness/and live through space's loneliness" och hur du avslutar med klappen på kinden och axeln: "you are not helpless/you are not helpless/I'll help you to try, try to beat it/I'll help you try, try to beat it". Snart, Jason, snart hjälper du mig.

2 december.
"I hear that lonesome whistle whine". Jag också, Jason, jag hör den också. Det är dags nu, jag är redo. Tack för att du höll min hand. "I think it's almost time... it's almost time."

Karl Oskar Nilssons playlist

I förordet till Vilhelm Mobergs "Utvandrarna" skriver Björn Ulvaeus följande:

Jag kan fortfarande inte läsa kapitlet [i "Sista brevet till Sverige"] om den ensamme, gamle Karl Oskar och den nötta kartan över Ljuder socken utan att få en klump i bröstet. Hans darrande gammelmansfinger följer den välkända vägen han gick varje lördagskväll till sin älskade Kristina. För sitt inre ser han alla platser han passerar och till sist Kristinas blårutiga schalett i skymningsljuset. ... Så följer Karl Oskar dag efter dag i minnet den upptrampade stigen. Det är en skildring av ensamhet så hjärtskärande som ingen annan.

Det är ett väldigt fint kapitel, och en mer fulländad avrundning på romanserien är otänkbar. Det går inte att läsa det utan att samtidigt föreställa sig hur den brutna kroppen fylls upp av en intensiv, bitterljuv nostalgi och en lika intensiv sorg och ensamhet. Det går naturligtvis inte att läsa det utan att röras djupt, djupt i själen.

Och efter att ha ägnat många år åt att tvångsmässigt koppla ihop allt som sker i livet och världen med musik går det inte heller att läsa det utan att undra: när han satt där och mindes, när han satt där och såg tillbaks på sina första år i livet, när han satt där och slet ut kartan över Ljuder socken - hur lät det inuti honom?

Det är omöjligt att Karl Oskar Nilsson var bekant med "Hand it Over", Dinosaur Jr:s sjunde album. Att föreslå att han kände till "Alone" (Spotify, YouTube) är att missbruka den konstnärliga friheten på ett sätt som gränsar till hädelse. Men hur det än lät inuti honom tror jag faktiskt att det var ganska likt just "Alone", albumets mest episka låt, nästan dubbelt så lång som den näst längsta, som skjuter upp över allt annat som en kyrkospira i en småländsk by. Även i jämförelse med bandets övriga jätteskapelser är det ett verk som inte skäms för sig - en gigant bland giganter.

"Alone" är inte lika rörande som "Utvandrarna"-epilogen, men det är inte poängen. Jag väljer att se den ylande rösten som mässar "Alone... alone... alone... alone..." i refrängen som en manifestation av den dissonanta bitterljuvheten i Ljuder-nostalgin. Jag väljer att se de fräsande, glimrande melodilabyrinterna från gitarren som avbildningar av känslofloderna som störtar fram vid Karl Oskars återblickar. Det spretar och det skenar, och jag tror att det lät ungefär så här inuti honom.

Old Kerry McKee - "Letter to a Sick"

På en mindre festival i Halland hade jag för något år sedan ynnesten att se Old Kerry McKee spotta fram sina närmast dysfatiska verser som en besatt. Med en kedja kring högra fotleden som stampade fram takten på en trumma, en munspelshållare samt sin gitarr stämd i någon form av öppen stämning bjöd han på den mest minnesvärda konserten den sommaren.

Ljudet av en iskall höstvind och gulnade tidningsark filtrerat genom en gammal transistorradio ackompanjerat av brus från en misshandlad vinylskiva. Hos Joakim Malmborg lever romantiken kvar i högsta grad. Särskilt den som prisar den irrande nomaden och luffaren. Den rotlöse mannen utan kättingar kring fotlederna.

De självklara parallellerna är och förblir Dylan, men 16 Horsepower och Tallest Man On Earth är de mer nutida kollegorna. Med färre hästkrafter än David Eugene Edwards och mer svärta än Tallest Man gör du bäst i att titta förbi en spelning snarast.

Letter to a sicks höjdpunkt är Blues For Her

Tre Yo La Tengo-låtar som inte är covers

Yo La Tengo är ett band som inte har något emot att framföra andra artisters låtar. Det har nu visat sig att de dessutom är ett band som inte har något emot att döpa sina egna låtar efter andras, utan att de har så mycket annat gemensamt med dem. Här är tre exempel.

"I Should Have Known Better" (Spotify, YouTube)
Det finns en del Beatles-relaterat spex i videon till "Tom Courtenay", och de har ju trots allt gjort en låt som heter "Paul is Dead", så gissningen att "I Should Have Known Better" skulle vara en Beatles-cover är försvarlig. Men i själva verket rör det sig om en egen produkt - en förhållandevis rivig sak med mycket orgelstök. Men är det en bättre låt än Beatles-covern från "Beach Boys' Party!"? Juryn sammanträder och återkommer när man tagit beslut.

"We're an American Band" (Spotify, YouTube)
När Yo La Tengo drar skrönor från turnén är innehållet inte riktigt lika ekivokt som i Grand Funk Railroads låt med samma namn - här handlar det till exempel om att det är jobbigt att välja mellan två filmer på måndagsmatinén. Andra halvan av låten är ett crescendo av seriöst episka proportioner: det är en vulkan som sprutar ur sig regnbågsfärgade melodier och klanger i större och större omfattning tills polisen knackar på och man tvingas sluta, eftersom det hade blivit för bra om det hade fått fortsätta. Juryn, som alltid har rätt, vill egentligen säga att det här är världens bästa låt, men påpekar samtidigt att det är svårt att bara välja en enda, när det finns så många som i lika stor utsträckning som "We're an American Band" förtjänar titeln, som "Blue Line Swinger" eller "Nowhere Near". Man är böjd att hålla med.

"Did I Tell You" (Spotify, YouTube)
Det är glädjande att detta inte är en tolkning av den svenske rockartisten Jerry Williams hit från 1989, för även om Yo La Tengo är den sortens alkemistband som skulle kunna göra guld av nästan vad som helst är risken stor att det trots allt hade blivit olyssningsbart. Istället presenterar de en riktig melodiexplosion till poppärla, där sura lyssnare som aldrig blir nöjda möjligen kan ha invändningar mot tonsäkerheten i sånginsatsen. Men juryn (jag vet inte varför jag har dragit in en jury här egentligen) har bestämt att det här är en av de mest rara och rörande poplåtarna som har spelats in, och då faller alla sådana invändningar livlösa till marken.

Women - "Eyesore"

Att låta iTunes spela upp hela ens mp3-bibliotek i slumpmässig ordning kan vara ett hot mot den egna psykiska hälsan. Man blir bekymrad över sin homogena smak, och man inser att när man säger att man har ett musikintresse egentligen menar att man har ett svårtartat tvångssyndrom där man spelar samma gamla skivor om och om igen. Man undrar också varför man ännu inte har tagit bort det senaste Shins-albumet från hårddisken.

Men ibland får man en belöning för sitt risktagande. Plötsligt, mitt i diskandets ohyggliga monotoni: ett trumintro. Plötsligt: mjukt slamriga gitarrmelodier som slingrar sig och bråkar (på ett bra sätt). Lite mindre plötsligt: sång. Slutligen: en poplåt som är rätt fantastisk och som har legat olyssnad och bortglömd sedan september 2010.

Jag läser Pitchforks text om låten och funderar på vad det var i beskrivningen som fick mig att ladda hem den från samma sida (finns även på YouTube). Var det "a much darker tone"? "[A]nything but straightforward"? "[A] consistently shifting structure that refuses to really settle down until the final minutes"? Eller kanske "a risky choice for a leadoff single"? Jag når till sist insikten att det nog var "guitar-based indie rock" som var det tyngst vägande argumentet, och blir för en sekund återigen bekymrad över min homogena smak.

Under de första tre minuterna ligger låten mest och puttrar och flörtar med lyssnaren och visar tecken på att bli något stort, och det är inte dåligt och det saknas inte lyssningsglädje, men det lyfter aldrig riktigt till sådana nivåer att man drabbas av en ohejdbar lust att blogga om det. Men efter ungefär 3:20 introduceras sång- och instrumentmelodier, som var för sig kanske inte är märkvärdiga, men som när de får blanda sig med varandra och växa blir helt fantastiska. Och när bandet efter ett tag lägger lite mer kraft bakom trummorna drabbas man av svindel och feber - det blir nästan för bra. Därefter tonas låten långsamt ut, och Pitchforks förklaring torde vara korrekt:

Like all great songs, "Eyesore" chooses to do a slow fade-out at the end-- presumably because Women didn't want to stop playing that last riff. It's understandable.