Tre Yo La Tengo-låtar som inte är covers

Yo La Tengo är ett band som inte har något emot att framföra andra artisters låtar. Det har nu visat sig att de dessutom är ett band som inte har något emot att döpa sina egna låtar efter andras, utan att de har så mycket annat gemensamt med dem. Här är tre exempel.

"I Should Have Known Better" (Spotify, YouTube)
Det finns en del Beatles-relaterat spex i videon till "Tom Courtenay", och de har ju trots allt gjort en låt som heter "Paul is Dead", så gissningen att "I Should Have Known Better" skulle vara en Beatles-cover är försvarlig. Men i själva verket rör det sig om en egen produkt - en förhållandevis rivig sak med mycket orgelstök. Men är det en bättre låt än Beatles-covern från "Beach Boys' Party!"? Juryn sammanträder och återkommer när man tagit beslut.

"We're an American Band" (Spotify, YouTube)
När Yo La Tengo drar skrönor från turnén är innehållet inte riktigt lika ekivokt som i Grand Funk Railroads låt med samma namn - här handlar det till exempel om att det är jobbigt att välja mellan två filmer på måndagsmatinén. Andra halvan av låten är ett crescendo av seriöst episka proportioner: det är en vulkan som sprutar ur sig regnbågsfärgade melodier och klanger i större och större omfattning tills polisen knackar på och man tvingas sluta, eftersom det hade blivit för bra om det hade fått fortsätta. Juryn, som alltid har rätt, vill egentligen säga att det här är världens bästa låt, men påpekar samtidigt att det är svårt att bara välja en enda, när det finns så många som i lika stor utsträckning som "We're an American Band" förtjänar titeln, som "Blue Line Swinger" eller "Nowhere Near". Man är böjd att hålla med.

"Did I Tell You" (Spotify, YouTube)
Det är glädjande att detta inte är en tolkning av den svenske rockartisten Jerry Williams hit från 1989, för även om Yo La Tengo är den sortens alkemistband som skulle kunna göra guld av nästan vad som helst är risken stor att det trots allt hade blivit olyssningsbart. Istället presenterar de en riktig melodiexplosion till poppärla, där sura lyssnare som aldrig blir nöjda möjligen kan ha invändningar mot tonsäkerheten i sånginsatsen. Men juryn (jag vet inte varför jag har dragit in en jury här egentligen) har bestämt att det här är en av de mest rara och rörande poplåtarna som har spelats in, och då faller alla sådana invändningar livlösa till marken.

Women - "Eyesore"

Att låta iTunes spela upp hela ens mp3-bibliotek i slumpmässig ordning kan vara ett hot mot den egna psykiska hälsan. Man blir bekymrad över sin homogena smak, och man inser att när man säger att man har ett musikintresse egentligen menar att man har ett svårtartat tvångssyndrom där man spelar samma gamla skivor om och om igen. Man undrar också varför man ännu inte har tagit bort det senaste Shins-albumet från hårddisken.

Men ibland får man en belöning för sitt risktagande. Plötsligt, mitt i diskandets ohyggliga monotoni: ett trumintro. Plötsligt: mjukt slamriga gitarrmelodier som slingrar sig och bråkar (på ett bra sätt). Lite mindre plötsligt: sång. Slutligen: en poplåt som är rätt fantastisk och som har legat olyssnad och bortglömd sedan september 2010.

Jag läser Pitchforks text om låten och funderar på vad det var i beskrivningen som fick mig att ladda hem den från samma sida (finns även på YouTube). Var det "a much darker tone"? "[A]nything but straightforward"? "[A] consistently shifting structure that refuses to really settle down until the final minutes"? Eller kanske "a risky choice for a leadoff single"? Jag når till sist insikten att det nog var "guitar-based indie rock" som var det tyngst vägande argumentet, och blir för en sekund återigen bekymrad över min homogena smak.

Under de första tre minuterna ligger låten mest och puttrar och flörtar med lyssnaren och visar tecken på att bli något stort, och det är inte dåligt och det saknas inte lyssningsglädje, men det lyfter aldrig riktigt till sådana nivåer att man drabbas av en ohejdbar lust att blogga om det. Men efter ungefär 3:20 introduceras sång- och instrumentmelodier, som var för sig kanske inte är märkvärdiga, men som när de får blanda sig med varandra och växa blir helt fantastiska. Och när bandet efter ett tag lägger lite mer kraft bakom trummorna drabbas man av svindel och feber - det blir nästan för bra. Därefter tonas låten långsamt ut, och Pitchforks förklaring torde vara korrekt:

Like all great songs, "Eyesore" chooses to do a slow fade-out at the end-- presumably because Women didn't want to stop playing that last riff. It's understandable.

Tre i rad

I was named director of the library, and I returned to that building of which I had so many memories, on the Calle México in Monserrat, in the South of the city. I had never dreamed of the possibility of being director of the library. I had memories of another kind. I would go there with my father, at night. My father, a professor of psychology, would ask for some book by Bergson or William James, who were his favorite writers, or perhaps by Gustav Spiller. I, too timid to ask for a book, would look through some volume of the Encyclopedia Britannica or the German encyclopedias of Brockhaus or of Meyer. I would take a volume at random from the shelf and read. I remember one night when I was particularly rewarded, for I read three articles: on the Druids, the Druses, and Dryden - a gift of the letters dr. Other nights I was less fortunate.

Jorge Luis Borges har återberättat händelsen vid ett par tillfällen (just den här versionen har tagits från "Seven Nights"), och den har påmint mig om en skivsorteringsincident för några år sedan. På grund av det latinska alfabetets ordning hade jag plötsligt Wu-Tang Clan, (Iannis) Xenakis, och Yes i följd efter varandra. Dessa är egentligen inte optimala representanter för min absoluta favoritmusik, och jag brukar inte se mig som en "allätare", men det fanns något bisarrt och lustigt, men samtidigt ändå lite sunt i att se den här ihopklumpningen. Det hade varit en förfärlig låtordning på ett blandband, men har man någon typ av musikalisk nyfikenhet bör man någon gång i livet ha utsatt sig för "Tearz", "Metastaseis", och "And You and I" (som i många avseenden är outhärdlig, men med lite god vilja kan man hitta frön av postrock här).

(Ett par år senare visar det sig att Xiu Xiu har puttat ut Yes från tredjeplatsen. Jag tror att det överlag är positivt, och jag backar upp det med en länk till "I Luv the Valley OH!".)

En annan, avsevärt mindre kontroversiell, incident under samma sorteringsseans var fyndet av Stars of the Lid, Stereolab, och (Karlheinz) Stockhausen i elegant följd. Detta är ju naturligtvis helt obligatoriska inslag i skivsamlingen hos någon som är positivt inställd till postrock och genrerna i dess omgivning, och det hör till den musikaliska allmänbildningen att ha drabbats av total extas till exempelvis "Requiem for Dying Mothers" och "Super-Electric", och även om man kan diskutera huruvida "Kontakte" leder till extas i den traditionella betydelsen (jag tror inte det) så kan man åtminstone prova och se vad som händer.

My Bloody Valentine

Alla som har både internetuppkoppling och en tendens till musikintresse vet redan om att My Bloody Valentine efter tusen år har klämt ur sig en uppföljare till "Loveless". Det är sensationellt. De har också lagt ut albumet på YouTube, vilket kanske inte är sensationellt, men det uppskattas i alla fall.

Detta är inte platsen för djuplodande recension och eftertänksam analys (eller det har inte varit det hittills i alla fall), utan mest ett forum för att peka på sådant man tycker är bra. Idag pekar jag på "Who Sees You". Den är bra. Ljudväggens omfång är ansenligt. Det är bra. Här finns melodier och drömsk sång. Det är, förstås, också bra. Det är egentligen inte på något sätt väsensskilt från tidigare verk, vilket man kan ha olika åsikter om. Jag tycker att det är helt okej.

Jag har fastnat på den här låten och har inte riktigt kommit vidare i utforskningen av albumet, så det finns kanske skäl att återkomma.

Charlie Rich

Sun Records, ett legendariskt skivbolag som släppte bl.a Elvis Presley, Johnny Cash och Jerry Lee Lewis allra första skivor, hade en artist i sitt stall som sade:

"— Jag har aldrig gillat glad musik. Den har inget att säga."

Charlie Rich levde på många sätt ett liv som tangerade vid den uttjatade rocknrollmyten. Ett liv där prestationsångest och självtvivel utmynnade i scenskräck. En karriär där inte ens alkohol kunde hålla ångesten borta. Han var flera gånger väldigt nära det stora genombrottet, men sumpade alltid det i sista stund då pressen blev alltför stor och alkoholens kurativa effekt uteblev. Karriärism existerade inte i mannens tankevärld.
Allt detta ledde till att rösten som kunde mäta sig med Elvis aldrig riktigt nådde den berömmelse som den förtjänade.

Låten "Life has it's little ups and downs" skrevs av Margret Ann Rich, Charlies fru. Denna skildring av deras förhållande kan nog vara en av Charlie Richs finaste ögonblick.

Lyssna på:
"Life has it's little ups and downs" i Spotify 
Personliga Charlie Rich-favoriter i Spotify

Yo La Tengo - "Periodically Double or Triple"

Det är dags för del tre i serien där vi lite ansträngt försöker föreslå ett tydligt samband mellan neurologi och samtida populärmusik. Idag: Yo La Tengos "Periodically Double or Triple". Diplopi! Triplopi! Indirekta referenser till skalltrauma i trafiken! Prosopagnosi! Expressiv afasi! Och lite psykiatri också!

Det är för all del inte Yo La Tengos bästa låt, men den innehåller inte desto mindre en skränig orgel, ett oväntat break, och, i tredje versen, lite bakgrundsstämsång som är lika mycket psykedelisk barbershop som de knäppaste snuttarna från Beach Boys "Smile"-inspelningar.

YouTube, Spotify

Ladybug Transistor - "Perfect for Shattering"

Ibland, till exempel när man åker buss, slumpas det fram en låt som får en att sucka tungt och tänka "det här är nog den bästa kompetenta mogenpopen som inte är Teenage Fanclub". Idag hände det igen. Man kanske tvekar till en början, men när "Perfect for Shattering" mot slutet bjuder på lite orgelglädje och sedan smetar på en massa trumpetmelodier som låter som ballonger och konfetti - då tvekar man inte längre.

Spotify